Blogg

Idag kunde man läsa i nyheterna att IAGS, en sammanslutning av folkmordsforskare, utfärdat en resolution som förklarar att det som händer i Gaza uppfyller de rättsliga kraven i 1948 års FN-konvention (som är känd för att ställa hårda krav på bevisning). Det är långt ifrån första gången IAGS uttalar sig om folkmord, motsvarande konventioner finns för bland annat Nagorno-Karabash, och folkmorden i irakiska Kurdistan och Bangladesh i början på sjuttiotalet. Enligt stadgarna för föreningen kan varje medlem föreslå en resolution som efter att ha godkänts av ett redaktionsutskott ska uppnå minst två tredjedelars majoritet – men det räcker om 20 procent av (de betalande) medlemmarna röstar. Med det i åtanke är det oklart hur stort stöd resolutionen egentligen har, även om 86 procent av de röstande medlemmarna (knappt 500, betalande och icke betalande) röstade för.

Resolutionen illustrerar vad jag tidigare skrivit om den växande klyftan mellan Förintelse- och folkmordsforskare i frågan om vad som sker i Gaza. Den enda svenska aktiva medlemmen i organisationen är Uppsalahistorikern Julia Englander som disputerade 2024 på en avhandling om hur svensk judisk press skrev om Förintelsen 1945-1967 (och alltså är Förintelseforskare). Juristen Maria Elander, från Uppsala men numer vid La Trobe-universitetet i Australien och expert på folkmordet i Kambodja, är inte aktiv. Det stämmer nog inte riktigt att IAGS nödvändigtvis representerar (alla) världens ledande folkmordsforskare, som sagts på en del håll, men många duktiga forskare är medlemmar och de har lyckats väl i att nå utanför den i sådana sammanhang dominerande anglo-europeiska världen.

Organisationens tidskrift, Genocide Studies and Prevention, är fritt tillgänglig och har bland annat publicerat en volym om svårigheterna med att komma åt folkmord på juridisk väg.

Organisationens ledning har tidigare understrukit att opinionen också bland forskare styrs av politiska hänsyn (i det här fallet, rädsla att utsättas för akademiska repressalier vid kritik av Israels agerande i Gaza). I samband med att resolutionen presenterades sa Tim Williams, professor vid Universität der Bundeswehr i München och andre vice ordförande i IAGS, till brittisk TV att förhoppningen nu är att debatten i andra länder än Israel (det vill säga de stora västeuropeiska staterna) ska påverkas av hur medlemmarna i IAGS bedömer de fakta som är kända. Han betonar också att resolutionen kunde kommit tidigare, men menar att det är vanligt inom vetenskap att vänta tills det går att dra helt säkra slutsatser.

Det är värt att notera att resolutionen särskilt betonar det stora antal barn som dödats i Gaza. Det hänger samman med att ett flertal västländer – bland dem Tyskland, Frankrike och Storbritannien – använt just det argumentet i ett annat mål vid ICJ, som handlar om folkmord på Rohingyer i Myanmar. Där är det Ghana som är huvudpart, och de västliga staterna presenterade sin intervention innan Hamas (med fleras) attack 7 oktober 2023. Icke desto mindre är det ett bra argument (att mörda barn är ett sätt att hindra att en grupp kan reproducera sig och fortsätta argumentera) och det kommer att bli svårt att förklara att varför folkmordet i Gaza bedöms på ett annat sätt (även folkmordet i Myanmar hänger samman med en gammal och komplicerad konflikt). Men mer avgörande är bedömningen att uttalanden från israeliska politiker kan användas som bevis på avsikt (intent). Det är viktigt, eftersom beviskraven då är betydligt lägre än om avsikten enbart härleds från förövarens handlingar.

Ed. En av medlemmarna i IAGS, Sarah Brown, har avslöjat att antalet röstande var 129, det vill säga 28 procent av det totala antalet medlemmar. Det är alltså 86 procent av dessa medlemmar som röstat för resolutionen, eller 111 personer. Även om Browns avslöjande är avsett som kritik, är det fortfarande ett högt antal röstande och Brown är hittills den enda inom organisationen som kritiserat resolutionen utåt.

Idag presenterar folkrättsjuristen Mark Klamberg (verksam vid Stockholms universitet, i Sydsvenska Dagbladet hur han resonerat när han kommit fram till att Israel begår folkmord i Gaza. Såvitt jag kan se är artikeln öppen, så jag överlämnar till dig som läser här att själv ta ställning till hans resonemang. Om den läggs bakom betalvägg återkommer jag med ett referat.

I en insändare i samma tidning från igår förklarar Klas-Göran Karlsson, pensionerad professor och en av Sveriges främsta experter på folkmord, även han att Israels aktioner i gata är att bedöma som folkmord. Artikeln är inte invändningsfri. Karlsson för ett resonemang om att det är första gången en demokrati begår folkmord. Det förutsätter att man inte betraktar USAs bombningar och den biologiska krigföringen i Vietnam, eller Frankrikes brutala krigföring i Algeriet som folkmord, vilket många – inte alla – menar att det var. Man bortser också från det stöd till folkmorden i Indonesien i mitten på sextiotalet och i Guatemala under början av 80-talet som USA lämnade, och Finlands medverkan till för Förintelsen, som Ola Silvennoinen skrivit om. Karlsson betraktar också Hamas attack 7 oktober 2023 som folkmord, en rimligare bedömning är brott mot mänskligheten (vilket Israels motaktion fram till sommaren 2024 också bör bedömas som). Men oavsett dessa anmärkningar är det utmärkt att åtminstone en historiker ger sig in i diskussionen.

I mitt förra inlägg diskuterade jag lite den oenighet som finns mellan svenska folkrättsjurister om ifall det som pågår i Gaza ska betecknas som folkmord. Nu har professor Mark Klamberg klargjort att han anser att det bör betecknas som ett folkmord. Dels uppfyller den nuvarande och av Israel framkallade bristen på mat (svälten) ett objektivt villkor (actus reus), eftersom det innebär att villkor skapas som leder till att delar av befolkningen i Gaza hotas till sin existens. Dels uppfylls även villkoret att en avsikt (mens rea) att förinta åtminstone delar av befolkningen i Gaza ska ha yttrats genom en rad uttalanden från israeliska politiker. Klamberg nämner även den arresteringsorder för folkmord som sedan tidigare finns för Omar Al-Bashir, tidigare president i Sudan, för folkmord efter konflikten i Darfur i södra Sudan i början av 2000-talet (som även berörs av det svenska målet mot företrädare för oljebolaget Lundin Oil). Som Klamberg säger, omkom betydligt färre personer i Darfur än i Gaza.

Klamberg utkommer i november med en ny bok om folkmord, där han bland annat berättar om hur begreppets upphovsman, den polskjudiske juristen Raphael Lemkin, utförde en del av den forskning som låg bakom boken där begreppet folkmord (Genocide) först introducerades 1944, under en vistelse i Sverige i början av kriget.

De svenska folkrättsjuristerna är alltså inte eniga, Pål Wrange talar om grova krigsförbrytelser och Ove Bring om brott mot mänskligheten. Det är inget konstigt, vetenskapen går framåt genom diskussion.

Men de diskuterar saken och tar ställning offentligt. Samtliga fördömer både Israels och Hamas agerande.

Vad hindrar oss historiker att göra detsamma?

Det låter som en drastisk fråga, men den har ställts tidigare (ni når de länkade artiklarna bland annat genom Mittuniversitets bibliotek). Nu formuleras den av Omer Bartov, en israelisk-amerikansk historiker (krigsveteran från Oktoberkriget 1973) som arbetar i Rhode Island, norr om New York. Bartov är en av de främsta levande historikerna som ägnat sig åt Förintelsen, och han har framför allt skrivit om hur tyska reguljära trupper deltog i massmorden. Han är själv barn till förintelseöverlevare (som flydde till Sovjetunionen i början av kriget och lämnade Polen för Israel efter kriget) och har bland annat skrivit en bok som handlar om hur Förintelsen gick till i hans mors hemstad Buchach (då en polsk stad, numer i Ukraina). Han har på senare tid intresserat sig för israelisk politik och publicerade 2023, innan massakern 7 oktober, en bok om relationerna mellan folkmordsforskare och förintelseforskare, två nära kopplade men också självständiga forskningsfält.

Han har återkommit till frågan under den senaste tiden i recensionstidskriften New York Review of Books och nu senast i New York Times med en artikel med rubriken (i min översättning) ”Jag är folkmordsforskare – jag känner igen ett när jag ser det”. Artikeln ligger förstås bakom betalvägg (jag kan skicka), men för den som inte får tag på den har han också utvecklat sina tankar i en intervju av sajten Democracy Now.

Det här är intressant på flera sätt. För det första det faktum att en lång rad internationella forskare tagit ställning i den infekterade frågan om det som händer i Gaza ska bedömas som folkmord. I Sverige är det mest folkrättsjurister som uttalat sig: Pål Wrange, föreståndare för SCILJ, folkrättarna i Stockholm, anser att det Israel (och Hamas) gör är grova krigsförbrytelser, men tror inte att det i slutändan kommer att bedömas som folkmord. Ove Bring, pensionerad professor och tidigare folkrättssakkunnig på UD, menar istället att det handlar om brott mot mänskligheten. Båda är mycket kritiska mot den svenska regeringens passivitet. I höst kommer frågan också att diskuteras i en ny och mycket spännande bok av folkrättsjuristen Mark Klamberg.

Vem som har rätt får vi väl se (min egen position är att det sedan ett halvår tillbaka ungefär måste bedömas som folkmord). Det hör till saken att vare sig händelserna den 7 oktober 2023 eller det som hände därefter kunnat utredas på ett oberoende sätt, eftersom Israel har hindrat det. Min poäng är mest att det pågår en seriös diskussion bland forskare, som också för ut sina ställningstaganden till allmänheten. Men de jag nämner ovan är jurister. Var finns historikerna?

Bartovs artikel tar avstamp i två upprop. Det första av dessa skapades 17 november 2023 på en konferens i Prag av bland andra den israeliske historikern Yehuda Bauer (avliden i oktober 2024). Där jämförs uttryckligen Hamas (med fleras) attack med Förintelsen, och allt ansvar för den ”humanitära katastrofen” läggs på den palestinska organisationen. Israels rätt att försvara sig (militärt) understryks. Det kan knappast uppfattas som något annat än en direkt försvar för den israeliska krigföringen (utifrån vad som var känt då). Bland undertecknarna finns världsberömda namn som Saul Friedländer, Richard Breitman, Jan T Gross, Christoph Dieckmann, Gerald J Steinacher och Jeffrey Herf. Ensam svensk undertecknare är Pontus Rudberg, som arbetar vid Uppsala centrum för förintelse- och folkmordsstudier. Honom känner jag personligen, jag har tidigare i min forskning fått mycket hjälp av Breitman och Steinacher har publicerat en av mina artiklar och jag träffade honom så sent som i juni vid en konferens i Uppsala. Allt detta för transparensens skull.

Det andra uppropet, som givetvis var ett svar på detta, publicerades någon vecka senare som ett öppet brev i New York Review of Books. Även bakom detta upprop fanns ett antal av de stora namnen, som Christopher Browning, Jane Caplan, Deborah Dwork, David Feldman, Omer Bartov, Allon Confino och Atina Grossmann (ingen svensk undertecknare). De varnade för att direkt jämföra Hamas attack med Förintelsen, och underströk att den nuvarande krisen föregåtts av en lång historia av ockupation och övergrepp. Istället betonade de att konflikten måste lösas med förhandlingar.

Utifrån detta har debatten fortsatt, där den ena sidan försvarat Israels militära åtgärder och den andra allt mer understrukit allvaret i den eskalerande situationen, där folkmordsvarningar blivit allt vanligare (och som jag ser det, dessvärre allt mer befogade) under det senaste året. Konflikten skär inte bara rakt igenom Förintelseforskarnas läger utan har också inneburit en splittring mellan förintelseforskare (i stort sett enbart historiker) och folkmordsforskare (där historiker men även många andra ämnen ingår). I Sverige har diskussionen alltså dominerats av folkrättsjurister (även många av dessa, som irländaren William Schabas, lutar numer åt att det är ett folkmord vi bevittnar). Vare sig det ovan nämna centret för förintelse- och folkmordsforskning i Uppsala eller någon av de forskare som är knutna till Sveriges museum om förintelsen har yttrat sig åt vare sig det ena eller andra hållet. I den mån historiker yttrat sig har det handlat om de utslag av antisemitism som aktivister inom den propalestinska rörelsen ibland anklagas för – men det är en annan sak. Detta är värt att notera, det är trots allt rätt anmärkningsvärt att akademiska historiker inte haft något att säga – eller för den delen tillfrågats – om karaktären på det som händer i Gaza.

Det enda undantaget från den akademiska tystnaden är den så kallade Uppsala declaration, där akademiker på olika positioner förklarar att de, så länge övergreppen i Gaza pågår och en rättvis förhandlingslösning inte uppnåtts, av samvetsskäl inte kommer att samarbeta med Israeliska akademiska institutioner (däremot med individer). Deklarationen har nu undertecknats av 2 290 personer, varav 37 vid Mittuniversitetet (även jag) och det är gott så (liknande upprop finns för andra yrkesgrupper). Uppsalas konsistorium (styrelse) har i ett brev till regeringen gjort ett uttalande specifikt vad gäller situationen i Gaza, Mittuniversitetet nöjde sig med att allmänt fördöma våld mot civilbefolkningen utan att peka ut Israel; båda vägrar emellertid att bryta kontakten med Israeliska institutioner (Mittuniversitetet försöker dock hjälpa en enskild forskare med familj ut ur Gaza). Vid Göteborgs universitet har engagerade lärare bildat ett forskningsnätverk, GUPAS, som ska hjälpa till att belysa situationen både i Gaza och på Västbanken, och informera om det svenska samarbetet med Israeliska institutioner. Allt detta är resultat av ett gräsrotsarbete där bördan – och riskerna – framför allt burits av studenter. Ett och annat strå till stacken har jag försökt dra själv. På min fritid.

Men professionellt då? Nej, jag måste nog säga att vi, med något undantag, står oss slätt. Jag ska inte heller påstå annat att det smärtar mig; många av dem som antingen stödjer eller tiger om det jag själv bedömer som folkmord – och som de flesta ändå är överens är fruktansvärda övergrepp – är kollegor och vänner. För att svara på den fråga som inledde det här inlägget – jag tror att möjligheterna att forska om både Förintelsen och folkmord i allmänhet åtminstone kommer att förändras framöver, och att forskningsfälten i hög grad kommer att driva isär.

Varför är det så här? Jag vet inte. Men jag tror en del av oss historiker kommer att ägna en del tid åt att fundera över det.

Sen.

När det är över för den här gången.

Det var väl inte helt oväntat att SVT skulle svara på Henrik Arnstad, Per Frohnert och Mikael Nilssons debattartikel om faktafelen i TV-serien Sverige och andra världskriget. Inte heller att författaren Henrik Berggren (han är också disputerad historiker) skulle stå bakom svaret. Däremot är jag mer förvånad över att två av faktagranskarna – professor emeritus (pensionerad) Klas Åmark och docent Karin Kvist Geverts, som är föreståndare för privatfinansierade Institute for Holocaust research in Sweden (IHRS), skulle medverka. Innan jag fortsätter ska jag nog nämna att jag känner både Arnstad, Frohnert, Kvist-Geverts och Åmark väl, även Nilsson har varit korridorkamrat när jag arbetade på Uppsala universitet för ungefär ett decennium sen. Åmark ledde forskningsprogrammet Svenaz 2003-2006, där både jag, Frohnert och Kvist-Geverts ingick. I våras medverkade Åmark vid flera seminarier där Frohnerts nyutkomna bok om 1930-talets flyktinghjälpare, programmets senaste (och sannolikt sista) rapport, presenterades. Det här är alltså, som framgår, en fejd mellan två läger där folk är vänner privat och mig veterligt tycker ungefär samma saker. Det är mycket underligt.

SVTs svar, undertecknat också av de båda producenterna Kristina Lindström och Henrik Stockare, fokuserar helt på vad de menar är ett faktafel i kritikernas artikel: ”De påstår att den svenska regeringen förmedlade uppgifter om dödslägren till de allierade från sommaren 1942. Det är verkligen inte sant, viket har retts ut noggrant av Klas Åmark i boken ‘Främlingar på tåg‘”. Arnstad, Frohnert och Nilsson har mycket riktigt skrivit följande: ”Uppseendeväckande är påståendet att Sverige ska ha blundat för Förintelsen. Tvärtom förmedlade svenska regeringen underrättelser om dödslägren till de allierade från sommaren 1942 och började aktivt rädda judar när Förintelsen drabbade Norge hösten samma år.” Jag gissar att det är klumpigt formulerat. I den podd som artikeln bygger på (poddavsnitt 2, från minut 12.30) följer de nära just Åmarks bok och är noga med att betona att det var den polska exilregeringen, inte den svenska, som förmedlade information (delvis framskaffad av de så kallade Warszawasvenskarna). Deras poäng är istället att det i programmet borde framgått att det viktiga som händer är att i samma veva (januari 1943) erbjöd sig Sverige att ta emot de norska judar som inte redan sänts iväg (till Auschwitz), vilket var det vägval som ledde till den senare aktivistiska politiken för att rädda judar på olika håll i världen.

Men om vi bortser från detta, som de båda lägren får reda ut utan min medverkan, är det slående att SVT helt avvisar de i mina ögon viktigare delarna av kritiken.

Dels handlar det om uppgifter som cirkulerat i Sverigedemokraterna närstående propaganda (som vill relativisera den egna historien genom att överdriva problemen med Samlingsregeringens – som de indentifierar med Socialdemokraterna – politik under kriget), och som Mikael Nilsson tog sig an i boken Historiemissbrukarna (2022). Det handlar bland annat om betydelsen och omfattningen av hur Tyskland använde svensk järnväg under ockupationen av Norge och i samband med anfallet mot Sovjetunionen, om malmexportens betydelse för både den tyska krigsansträngningen och den svenska folkförsörjningen, hur arkipelagen av interneringsläger ska förstås.

Dels, och kanske viktigare, hur SVT verkar helt ha bortsett från både vittnespsykologi och vanligt sunt förnuft (personer som säger sig ha bevittnat sådant som de varit alldeles för små för att ha kunnat begripa) i sin iver att hitta levande ”talande huvuden” för händelser som utspelat sig för mer än 80 år sedan. Ska man vara sträng kan man utan vidare hävda att SVT fuskat sig till gripande intervjuer. Jag har ägnat mig lite åt TV-journalistik, och skulle för min del aldrig släppt igenom något sådant, vare sig jag haft journalist- eller historikerhatten på mig.

Men mest grundläggande är den berättelse de tecknar, av ett Sverige som betedde sig värre än vad som faktiskt var fallet i början av kriget, men som sedan skärpte sig, närmade sig Västmakterna och sedan betedde sig allt mer föredömligt (om än opportunistiskt) ju längre kriget led. Bortsett från att några verkliga hjältar därmed förvinner ur historien, ägnar de sig, som jag var inne på i mitt förra inlägg, då istället åt att försköna. Detta är en historia som återkommer också i Henrik Berggrens böcker (som ligger till grund för serien), hos Sveriges museum för Förintelsen och även andra institutioner. Det enda negativa exemplet de tar fram från vår tidiga efterkrigshistoria är den så kallade Baltutlämningen (som nästan uteslutande berörde tyskar), och den skildras snarare som en avvikelse från Västmaktsanknytningen (i själva verket skedde den med Västmakternas goda minne). Det faktum att hundratals förintelseförövare togs emot och skyddades i Sverige, och en del (på samma sätt som hos Västmakterna) anställdes i underrättelsetjänsten, flygindustrin och andra lika hemliga som strategiska organisationer är inte på något sätt okänt – jag har skrivit om det, Klas Åmark har skrivit om det, det är ett stort internationellt forskningsfält som på senare tid börjat växa även i Sverige. Men det passar inte in i den uppbyggliga historia SVT ville förmedla, om det Sverige som tog sitt förnuft till fånga och inledde det resa som till slut, för inte så länge sen, förde oss in i NATO.

Ed: I sin slutreplik nöjer sig Arnstad, Frohnert och Nilsson med att upprepa att det är för mycket faktafel i produktionen. Och det är det. Jag hade gärna sett en utökad diskusson om hur SVT lägger upp sin faktagranskning – den fungerar uppenbarligen inte och går inte heller till på det sätt de påstår (då hade det inte sett ut såhär). Men det får bli nästa gång.

Man talar ibland om den kritiska teorins fjärde generation (efter Adorno (f 1900)-, Habermas (f 1929)-, Honneth (f 1949)-generationerna). Dit hör till exempel Hartmut Rosa och Frankfurtinstitutets nuvarande föreståndare Stephan Lessenich (båda f 1965). Men också schweizaren Oliver Nachtwey (f 1975) brukar räknas dit. Han blev ett namn genom boken Die Abstiegsgesellschaft (2016, engelsk översättning Germany’s Hidden Crisis 2018). Boken handlar om hur de senaste årtiondena kännetecknats av vad Nachtwey kallas ”regressiv modernitet”, det vill säga, sämre och osäkrare villkor för allt fler. Istället för att människorna i Västeuropa som under rekordåren tog ”hissen upp” till tryggare villkor tar de nu istället ”rulltrappan ner” till ett samhälle som allt mer påminner om det som de trodde hörde historien till. Boken kritiserades bland annat för att inte ta upp att den klyvning mellan vinnare och förlorare som beskrevs också i hög grad sker efter etniska linjer, men uppfattades samtidigt som en utgångspunkt för att diskutera de moderna proteströrelserna, Occupyrörelsen från vänster och den auktoritära populismen från höger.

För ett par år sedan följde Nachtwey upp detta med boken Gekränkte Freiheit (2023), som han skrev tillsammans med litteratursociologen Caroline Amlinger (f 1984). Den finns nu i engelsk översättning hos Polity Press, som Offended Freedom. Här är frågan varför protesterna mot ett skenande klassamhälle i första hand sker från höger snarare än från vänster. Analysen utgår från den socialpsykologiska klassikern Den auktoritära personligheten (T W Adorno, Else Frenkel-Brunswik, R Nevitt Sanford och Daniel J Levinson 1950). Just den boken har jag själv översatt delar av och publicerat ett helt tidskriftsnummer om, tillsammans med Sundsvallskollegan Anders Ramsay, Paul Fuehrer (som jag nu samarbetar med i ett projekt förlagt vid Södertörns högsskola) och kulturgeografen Erik Hansson (aktuell bland annat med en spännande artikel i tidskriften Röda Rummet).

I Den auktoritära personligheten diskuteras vad det är som gör att en del människor lockas av fascismens budskap. Författarna urskiljer en mängd personlighetsdrag som beror på olika saker, och som på olika sätt kan haka i det fascistiska budskapet: en önskan att leva efter konventionella värden; att vilja underordna sig auktoriteter; att aggressivt reagera på konventionsbrott; att ha svårt för fantasifullhet och egensinnighet; vidskeplighet och benägenhet att inordna omgivningen i rigida kategorier; att vara upptagen av makt och oförsonlighet; destruktivitet och cynism; benägenhet att projicera oönskade personlighetsdrag på andra och en upptagenhet med andras sexuella avvikelser.

Mycket av detta förekommer även idag, konstaterar Amlinger och Nachtwey. Men i det senmoderna samhället har en ny sorts auktoritär personlighet dykt upp: den frihetligt (freiheitlich/libertarian) auktoritära. Det är den person som inte underordnar sig auktoriteter – det verkar inte finnas något utrymme för karismatiska högerextrema ledare längre – utan istället ett abstrakt och egenkonstruerat frihetsbegrepp. Inte heller är de särskilt intresserade av konventioner – tvärtom egentligen, de vill alla skapa sina egna liv till fullo. De här människorna är auktoritära eftersom de inte förstår att den egna friheten är helt avhängig av hur samhället är konstruerat, och hur vi människor är beroende av varandra (och av naturen). Istället försvarar de sitt eget intresse mot alla upplevda och verkliga inskränkningar, på ett rent regressivt sätt – utan någon egentlig föreställning om hur samhället istället borde vare ordnat.

Det här fenomenet hänger nära samman med den regressiva modernitet som Nachtwey skrivit om tidigare. Oavsett om det handlar om människor som drabbas av nedskärningar, eller om det handlar om dem som förlorar privilegier genom de framsteg som trots allt också kännetecknar den regressiva moderniteten (Amlinger och Nachtwey tänker i termer av komplexa samband eller som de utrycker det, dialektik) slåss de mot de begränsningar drabbar dem i deras liv, mot besvikelser och rivaliteter. Boken bygger på enkätstudier och intervjuer som författarna gjort i samband med flera större proteströrelser. En av dessa rörelser hängde samman med de kraftiga inskränkningar som genomfördes i samband med pandemin (och som var betydligt mer inskränkande och konsekventa i Schweiz och Tyskland än de var i Sverige). En annan som reaktion på den migrationsvåg som följde på intensifieringen av det syriska inbördeskriget 2015 (där Merkels ”Wir schaffen das” var den tyska motsvarigheten till Löfvens ”Vi bygger inga murar”).

Amlinger identifierar tre undergrupper av sin personlighetstyp. Den första inkluderar vad de kallar ”fallna intellektuella” – akademiker och krönikörer som tidigare ofta stått till vänster, men som nu börjat propagera mot transrörelsen, mot ”postmodernism” eller mot saker de uppfattar som ”woke”. I grunden är detta en reaktion mot de allmänt intellektuellas minskade inflytande (som var större i det tyskspråkiga området än i Sverige) till förmån för en massa mer eller mindre anonyma experter. Istället för att diskutera sitt minskade inflytande identifierar de istället en uppfattad minskad yttrandefrihet, och på så vis är de alltså frihetligt auktoritära. Inte minst fördes den synpunkten fram i samband med pandemi- och migrationskriserna.

Den båda andra undergrupperna återfinns snarare på aktivistnivå. Tvärtänkarna (Querdenker) behärskas i hög grad av vidskepelse och projicerar sina problem och tillkortakommanden på andra. Inte sällan kommer de ur alternativa miljöer och de kan kombinera en antidemokratisk inställning med sympati för miljökamp och även för en generös migrationspolitik. Men distansen till etablerade institutioner drar dem mot sammanhang i närheten av högerextremism (exempelvis i protesterna mot pandemiåtgärderna). De regressiva rebellerna är cyniska (av uppgivenhet) och odlar en destruktiv syn på världen som ibland vänds till aggressivitet och därmed kan vara farlig. Men deras aggressivitet knyts inte till auktoritära strukturer utan till en abstrakt frihetlighet, oavsett hur den drabbar andra människor.

Det ligger i sakens natur att analyser av det här slaget, hur vetenskapligt välgjorda de än är, leder fram till något som mycket liknar karikatyrer. De typer som tas fram ska förstås som teoretiska konstruktioner. Teorin har prövats empiriskt, bland annat av den forskargrupp i Bielefeld som jag och Paul Fuehrer samarbetar med, och det verkar som om de frihetligt auktoritära utgör ungefär 20 procent av den tyska befolkningen (och något fler i Österrike, enligt en annan undersökning). Men det viktiga är de sammanhang som demonstreras, där den frihet som utgör det ideologiska grundbulten i det nyliberala samhället även på individuell nivå får en ideologisk funktion som styr bort mot kollektiv organisering – eller, om man så vill, från ett erkännande av vårt ömsesidiga beroende. Den kritiska teorins fjärde generation är i hög grad engagerad i att försöka förstå förutsättningarna för att bygga de sociala sammanhang som kan hjälpa oss att lösa de utmaningar som ligger framför oss. Där ingår givetvis att ge marknaden en mindre central plats i samhällsbygget.

De flesta av reaktionerna på SVTs vackra andra världskrigsserie, till exempel Johan Hiltons (GP 8/6) och Anna Anderssons (Aftonbladet 10/6), verkar fokusera på det yttre: de kolorerade och restaurerade privata filmerna. Som yrkeshistoriker förvånas jag istället över ämnesvalet. Plötsligt är vi tillbaka i de ämnen som utmärkte 1970-talets avhandlingar; permittentresorna och malmtransporterna. Det är som om den omsvängning som skedde i samband med att regeringen Göran Persson organiserade de stora stockholmskonferenserna om Förintelsen vid millennieskiftet aldrig ägt rum. Gräsligheterna är något som sker på avstånd och når oss via några modiga budbärare och de humanitära initiativ som tas under krigets andra halva, framför allt våren och sommaren 1945.

Den statliga Guldkommissionen (SOU 1999:20), där bland annat Heléne Lööw försökte ta reda på i vilket mån tyskarna använt guld stulet från judar och från ockuperade länder för handeln med Sverige, ställde frågan på ett helt annat sätt: var vi faktiskt medskyldiga till Förintelsen? Hade vi, omedvetet eller medvetet, till och med tjänat på lidandet?

En liknande fråga, som lyftes av den israeliske historikern Yehuda Bauer, var om Sverige efter kriget skyddat förövare från Förintelsen, och hindrat att de ställts inför rätta. Bauers kritik ledde till att regeringen öppnade en del arkiv för forskning (kommissionen hade istället haft möjlighet att under sekretess ta del av hemliga handlingar). Därefter har det skrivits en del, av mig och andra, och idag finns det helt andra möjligheter att bedöma Sveriges roll och – skuld.

Men då har istället intresset riktats tillbaka till 1970-talets frågor. Dokumentärserien tar inte upp vare sig guldet eller krigsförbrytarna (däremot tar den upp överlämningen till Sovjetunionen av internerade militärer, vilket är något helt annat). Henrik Berggren hade betydligt mer plats att ta upp saken i de böcker som serien i viss mån bygger på, men han avstod också. Sveriges nya museum om Förintelsen, på Torsgatan i Stockholm, tar inte heller upp dem, och för inte länge sen arrangerade Sjöfartsmuséet i Stockholm en stor utställning om flykten över Östersjön utan att nämna saken. Det finns fler exempel.

Jag kan naturligtvis vara besviken över detta för egen del, men mest tycker jag att det är intressant. Det är ju inte så att krigsförbrytarfrågan blivit mindre aktuell – inte bara för att de högsta makthavarna i både Ryssland och Israel är efterlysta för brott mot mänskligheten, även i vårt land är åtal mot krigsförbrytare idag vardagsmat. Då kan man fråga sig varför historieskrivningen om den konflikt som är alla dessa frågors urmoder läggs tillrätta, och istället tecknas bilden av ett land som tog ansvar till slut, som avbröt transiteringarna och malmexporten och skickade ut humanitära expeditioner. Det är en historia där det inte passar in att en officer som lett massavrättningar av judar i Liepaja anställs vid Krigsarkivet och i hemlighet används för att rekrytera agenter som skulle skickas tillbaka till den sovjetockuperade Baltikum. Eller att en annan, som lett en exekutionspluton vid massmorden på upp till 25 000 civila i estniska Tartu, får i uppdrag att träna en del av dessa agenter. Eller, för den delen, att guldets vägar ännu inte är helt utredda. Det skrivs historia mot bättre vetande.

Aldrig så vackra restaurerade foton kan inte lysa upp historiens mörker.

Det har också visat sig att serien innehåller en stor mängd mer eller mindre allvarliga sakfel. Vetenskapsjournalisten Henrik Arnstad har tillsammans med Mikael Nilssonräknat till fyrtio sakfel i de fem avsnitten, och har gått igenom de flesta av dem i tre avsnitt av podden En svensk tiger (som Arnstad driver tillsammans med författaren Ola Larsmo). Mikael Nilsson är docent i historia och har skrivit en internationellt uppmärksammad bok om Hitlers bordssamtal. Han har också i en omfångsrik bok utgiven av den socialdemokratiska tankesmedjan Tiden bemött många av de lögner som det senaste decenniet spridits från högerextremt håll om det svenska agerandet under världskriget (det har för övrigt också Ola Larsmo gjort). Det ligger med andra ord mycket sakkunskap bakom kritiken. I det tredje poddavsnittet medverkar också Pär Frohnert, professor emeritus (det vill säga, han har gått i pension) i historia vid Stockholms universitet. Frohnert är aktuell med en banbrytande bok om tre av de grupper som på trettiotalet hjälpte flyktingar från nazismen och fascismen att ta sig till Sverige.

För några dagar sedan bemötte seriens producenter Kristina Lindström och Henrik Stockare kritiken i en intervju i Dagens Nyheter. Dessvärre tog de inte alls ansvar, utan valde istället att kasta de historiker som hjälpt dem med faktagranskning under bussen: ”Våra historiska experter, de främsta inom sina områden, har varit direkt knutna till det redaktionella arbetet, och vi har haft en kontinuerlig dialog med dem. Faktagranskning har skett genom hela produktionen, under klipprocessen, och självklart av de färdiga avsnitten inför publicering.”

Enligt Frohnert, som har pratat med flera av de här icke namngivna experterna, stämmer inte detta. Experterna har konsulterats i enskilda frågor, men de har inte fått se de färdiga avsnitten och därför inte haft något inflytande över vare sig seriens allmänna utformning, eller detaljer de inte tillfrågats om, säger Frohnert i podden.

Ord står med andra ord mot ord, och med tanke på det skandalartade sätt som SVT tidigare behandlat historiska experter vid produktionen av dokumentären ”Kvinnorna på Fröken Frimans tid” (2017), vill jag nog hävda att bevisbördan ligger på SVT. Jag har också själv liknande erfarenheter från när jag ombads att hjälpa till med att granska en utställning arrangerad av myndigheten Forum för levande historia för ungefär tjugo år sedan. Eftersom jag omnämndes som granskare fick jag då vara med om att klä skott för en rad grova fel som rörde fakta som jag inte tillfrågats om. Det slutade med att jag fick skriva ett beriktigande (arvoderat) och fick mitt namn borttaget från utställningsmaterialet. Forum lärde sig av läxan och har hanterat den hjälp de får av fackkunniga mycket bättre efter det. Man kan önska sig att SVT gör detsamma.

En del av forskarjobbet är att åka på konferenser. Förra veckan var jag på en konferens som ordnas av ett nätverk som kallas International institute of social history, och som träffas vartannat år för konferenser. De kallas European Social Science History Conference (ESSHC) och syftet är att samla dem som använder olika typer av samhällsvetenskapliga teorier för att skriva historia. Det gör numer de flesta, och till konferensen kommer också politiska historiker, idéhistoriker och ekonomhistoriker, med flera. Drygt två tusen var med på den här konferensen och man kan nog säga att folk drar folk. Det innebar att det fyra gånger varje dag fanns mellan 20 och 25 olika seminarier att välja på.

Det är klart att det idag inte är lika självklart att åka på den här typen av konferenser. Förra gången var vi i Göteborg, och dit går det ju att åka tåg. Det kunde sydsvenskarna göra den här gången också eftersom konferensen ägde dum i Leiden (strax utanför Amsterdam i Nederländerna), men jag tror att många ändå flög. Klimatkostnaden för konferenser som denna är ansenlig, och på många håll går man mot hybridseminarier, det vill säga att det går att delta både på plats och via sin dator (förutsatt att man betalat sin avgift). Det seminarium jag höll för egen del hade två presentationer på plats (bland annat min egen) och tre via nätet, men det var något som jag fick förhandla med konferensledningen om (och det skedde också under rätt primitiva förhållanden). På så vis är EHSSC lite gammaldags, och det gällde kanske särskilt den här gången (nätverket leds från Leiden, så de var så att säga på hemmaplan; om två år är det franska Lyon som gäller).

Vi var bara två historiker från Mittuniversitetet på plats, och det är lite synd. Min kollega Sven Olofsson fick väldigt bra kommentarer efter sin presentation och lyckades också knyta ett par viktiga kontakter med kollegor. Generellt är forskare på Mittuniversitetet för dåliga på att åka på forskarkonferenser, de flesta kollegor man träffar är från de stora lärosätena. Det är givetvis synd, jag tror att behovet av den här typen av erfarenheter från den stora scenen är särskilt stor på de mindre lärosätena. Delvis kan det förklaras av att det anslås rätt lite pengar för sådana resor, om man inte har extern finansiering (som jag har). Särskilt illa är det att våra doktorander så sällan får möjlighet att åka. Det hoppas jag att kommer att förändras framöver.

I mitt jobb ingår också att samverka med det omgivande samhället. I lördags gjorde jag det på ett lite annorlunda sätt, som inbjuden till den årliga konferensen för dem som försöker lösa Palmemordet. Jag pratade efter Inga-Britt Ahlenius, tidigare bland annat generaldirektör för Riksrevisionsverket och ledamot i Granskningskommissionen (som utredde polisutredningens misslyckande). Jag blev nog inbjuden eftersom Ahlenius 2013 skrev en debattartikel i Dagens Nyheter som krävde en utredning av ”stay behind”-rörelsen, som jag sen följde upp i Aftonbladet.

Det jag pratade om handlade om forskning om de tidigare SS-soldater som med begränsad framgång rekryterades till de svenska ”stay behind”-förbanden (en särskild styrka som skulle ansvara för att evakuera nerskjutna amerikanska flygare om det blev krig, och även hjälpa till att evakuera regering och kungahus, som hade skett i Norge i april 1940). Den texten publicerades första gången i en antologi som jag redigerade tillsammans med Charles Westin och som kom 2007 under titeln Brunt! Till stora delar ingår den nu också som kapitlet om Sverige i schweizaren Daniele Gansers bok om stay behindrörelserna i hela Västeuropa.

Konferensen har dokumenterats, och det kan man ta del av här.

På måndag är ni alla välkomna till nästa seminarium om kritisk teori. De här seminarierna arrangeras av nätverket för kritisk teori, det finns en hemsida om oss här.

Och här är inbjudan till seminariet. Välkomna!

Nya ”perspektiv” på Institut für Sozialforschung i Frankfurt am Main

(Deutsch unten.) (English below.)

Forskningsinstitutet Institut für Sozialforschung, grundat 1923 (i eget hus 1924) stängdes av nazisterna 1933 och deras hus förstördes under kriget. Först 1950 kunde det öppna på nytt, och leddes först av Horkheimer, sedan av Adorno, fram till 1969. Den efterkrigstida historien är brokig, både medan och efter att den första generationens teoretiker ledde institutet.

I samband med hundraårsjubiléet har IfS, under den nye direktorn sedan 2019, sociologen Stephan Lessenich, inlett en nyorientering som både utgår från dess historiska arv och de utmaningar dagens samhälle – och krisdrabbade men uthålliga kapitalism – ställer. Ett första steg var konferensen Futuring Critical Theory som hölls i september 2023. Några månader senare publicerades den tiosidiga reflektionen Perspektiven på fyra språk. Texten, som delvis liknar de forskningsplaner även svenska institutioner ibland uppmanas att skriva, utgår i större utsträckning än vad vi brukar göra från en reflektion över institutets plats i samhällsutvecklingen, och är därmed intressant också för oss att diskutera. Vad är kritisk teori, varför håller vi på med den och på vilket sätt ska vi relatera till vad som pågår utanför universitetets ramar? Och: finns det anledning att närmare samarbeta med dagens IfS?

Jag kommer att hålla en kortare inledning innan vi går över till att diskutera texten (länk nedan). Titta också gärna på institutets tidskrift WestEnd, som vi numer har tillgång till via biblioteket (namnet till trots är den på tyska).

Vi ses på måndag, 3 mars, 15.15-17.00. Seminariet hålls i rum 301, i M-huset, Campus Sundsvall, samt via Zoom genom den här länken: https://miun-se.zoom.us/my/matsdeland

Länk till texten: https://www.ifs.uni-frankfurt.de/publicationdetail/ifs-ifs-perspektiven-perspectives-perspectivas.html

Neue „Perspektiven“ am Institut für Sozialforschung in Frankfurt am Main

(Englisch unten.)

Das 1923 gegründete Institut für Sozialforschung (1924 in einem eigenen Gebäude) wurde 1933 von den Nazis geschlossen und sein Gebäude während des Krieges zerstört. Erst 1950 konnte es wieder eröffnet werden und wurde zunächst von Horkheimer, dann von Adorno bis 1969 geleitet. Die Nachkriegsgeschichte des Instituts ist sowohl während als auch nach der Leitung durch die erste Theoretikergeneration wechselvoll.

Anlässlich seines hundertjährigen Bestehens hat das IfS unter seinem seit 2019 neuen Direktor, dem Soziologen Stephan Lessenich, eine Neuausrichtung eingeleitet, die sich sowohl an seinem historischen Erbe als auch an den Herausforderungen der heutigen Gesellschaft – und des krisengeschüttelten, aber widerstandsfähigen Kapitalismus – orientiert. Der erste Schritt war die Konferenz Futuring Critical Theoryim September 2023, einige Monate später folgte die Veröffentlichung der zehnseitigen Reflexion Perspectives in Four Languages. Der Text, der zum Teil den Forschungsplänen ähnelt, die schwedische Institutionen manchmal zu verfassen haben, basiert in größerem Umfang als bei uns üblich auf einer Reflexion über den Platz des Instituts in der gesellschaftlichen Entwicklung und ist daher auch für uns interessant zu diskutieren. Was ist kritische Theorie, warum machen wir sie und wie sollten wir uns zu dem verhalten, was außerhalb der Universität vor sich geht? Und: Gibt es einen Grund für eine engere Zusammenarbeit mit dem derzeitigen IfS?

Ich werde eine kurze Einführung geben, bevor wir den Text diskutieren (Link unten). Werfen Sie einen Blick in die Zeitschrift des Instituts WestEnd, zu dem wir jetzt über die Bibliothek Zugang haben (trotz des Namens ist es auf Deutsch).

Wir sehen uns am Montag, 3. März, 15.15-17.00 Uhr. Das Seminar findet im Raum 301 im M-Haus auf dem Campus Sundsvall statt und kann über diesen Link via Zoom verfolgt werden: https://miun-se.zoom.us/my/matsdeland

Link zum Text: https://www.ifs.uni-frankfurt.de/publicationdetail/ifs-ifs-perspektiven-perspectives-perspectivas.html

New ‘perspectives’ at the Institute for Social Research in Frankfurt am Main

The Institut für Sozialforschung, founded in 1923 (in its own building in 1924) was closed by the Nazis in 1933 and its building destroyed during the war. It was not able to reopen until 1950, and was led first by Horkheimer, then by Adorno, until 1969. Its post-war history is chequered, both during and after the first generation of theorists led the Institute.

On the occasion of its centenary, the IfS, under its new director since 2019, sociologist Stephan Lessenich, has embarked on a reorientation that draws on both its historical legacy and the challenges posed by today’s society – and crisis-ridden but resilient capitalism. The first step was the Futuring Critical Theory conference held in September 2023, followed a few months later by the publication of the ten-page reflection Perspectives in Four Languages. The text, which is partly similar to the research plans that Swedish institutions are sometimes asked to write, is based to a greater extent than we usually do on a reflection on the institute’s place in the development of society, and is thus also interesting for us to discuss. What is critical theory, why do we do it and how should we relate to what is going on outside the university? And: is there a case for closer co-operation with the current IfS?

I will give a short introduction before we move on to discuss the text (link below). Feel free to have a look at the Institute’s journal WestEnd, which we now have access to via the library (despite the name, it is in German).

See you on Monday, 3 March, 15.15-17.00. The seminar will be held in room 301, in the M-house, Campus Sundsvall, and via Zoom through this link: https://miun-se.zoom.us/my/matsdeland

Link to the text: https://www.ifs.uni-frankfurt.de/publicationdetail/ifs-ifs-perspektiven-perspectives-perspectivas.html