Det låter som en drastisk fråga, men den har ställts tidigare (ni når de länkade artiklarna bland annat genom Mittuniversitets bibliotek). Nu formuleras den av Omer Bartov, en israelisk-amerikansk historiker (krigsveteran från Oktoberkriget 1973) som arbetar i Rhode Island, norr om New York. Bartov är en av de främsta levande historikerna som ägnat sig åt Förintelsen, och han har framför allt skrivit om hur tyska reguljära trupper deltog i massmorden. Han är själv barn till förintelseöverlevare (som flydde till Sovjetunionen i början av kriget och lämnade Polen för Israel efter kriget) och har bland annat skrivit en bok som handlar om hur Förintelsen gick till i hans mors hemstad Buchach (då en polsk stad, numer i Ukraina). Han har på senare tid intresserat sig för israelisk politik och publicerade 2023, innan massakern 7 oktober, en bok om relationerna mellan folkmordsforskare och förintelseforskare, två nära kopplade men också självständiga forskningsfält.
Han har återkommit till frågan under den senaste tiden i recensionstidskriften New York Review of Books och nu senast i New York Times med en artikel med rubriken (i min översättning) ”Jag är folkmordsforskare – jag känner igen ett när jag ser det”. Artikeln ligger förstås bakom betalvägg (jag kan skicka), men för den som inte får tag på den har han också utvecklat sina tankar i en intervju av sajten Democracy Now.
Det här är intressant på flera sätt. För det första det faktum att en lång rad internationella forskare tagit ställning i den infekterade frågan om det som händer i Gaza ska bedömas som folkmord. I Sverige är det mest folkrättsjurister som uttalat sig: Pål Wrange, föreståndare för SCILJ, folkrättarna i Stockholm, anser att det Israel (och Hamas) gör är grova krigsförbrytelser, men tror inte att det i slutändan kommer att bedömas som folkmord. Ove Bring, pensionerad professor och tidigare folkrättssakkunnig på UD, menar istället att det handlar om brott mot mänskligheten. Båda är mycket kritiska mot den svenska regeringens passivitet. I höst kommer frågan också att diskuteras i en ny och mycket spännande bok av folkrättsjuristen Mark Klamberg.
Vem som har rätt får vi väl se (min egen position är att det sedan ett halvår tillbaka ungefär måste bedömas som folkmord). Det hör till saken att vare sig händelserna den 7 oktober 2023 eller det som hände därefter kunnat utredas på ett oberoende sätt, eftersom Israel har hindrat det. Min poäng är mest att det pågår en seriös diskussion bland forskare, som också för ut sina ställningstaganden till allmänheten. Men de jag nämner ovan är jurister. Var finns historikerna?
Bartovs artikel tar avstamp i två upprop. Det första av dessa skapades 17 november 2023 på en konferens i Prag av bland andra den israeliske historikern Yehuda Bauer (avliden i oktober 2024). Där jämförs uttryckligen Hamas (med fleras) attack med Förintelsen, och allt ansvar för den ”humanitära katastrofen” läggs på den palestinska organisationen. Israels rätt att försvara sig (militärt) understryks. Det kan knappast uppfattas som något annat än en direkt försvar för den israeliska krigföringen (utifrån vad som var känt då). Bland undertecknarna finns världsberömda namn som Saul Friedländer, Richard Breitman, Jan T Gross, Christoph Dieckmann, Gerald J Steinacher och Jeffrey Herf. Ensam svensk undertecknare är Pontus Rudberg, som arbetar vid Uppsala centrum för förintelse- och folkmordsstudier. Honom känner jag personligen, jag har tidigare i min forskning fått mycket hjälp av Breitman och Steinacher har publicerat en av mina artiklar och jag träffade honom så sent som i juni vid en konferens i Uppsala. Allt detta för transparensens skull.
Det andra uppropet, som givetvis var ett svar på detta, publicerades någon vecka senare som ett öppet brev i New York Review of Books. Även bakom detta upprop fanns ett antal av de stora namnen, som Christopher Browning, Jane Caplan, Deborah Dwork, David Feldman, Omer Bartov, Allon Confino och Atina Grossmann (ingen svensk undertecknare). De varnade för att direkt jämföra Hamas attack med Förintelsen, och underströk att den nuvarande krisen föregåtts av en lång historia av ockupation och övergrepp. Istället betonade de att konflikten måste lösas med förhandlingar.
Utifrån detta har debatten fortsatt, där den ena sidan försvarat Israels militära åtgärder och den andra allt mer understrukit allvaret i den eskalerande situationen, där folkmordsvarningar blivit allt vanligare (och som jag ser det, dessvärre allt mer befogade) under det senaste året. Konflikten skär inte bara rakt igenom Förintelseforskarnas läger utan har också inneburit en splittring mellan förintelseforskare (i stort sett enbart historiker) och folkmordsforskare (där historiker men även många andra ämnen ingår). I Sverige har diskussionen alltså dominerats av folkrättsjurister (även många av dessa, som irländaren William Schabas, lutar numer åt att det är ett folkmord vi bevittnar). Vare sig det ovan nämna centret för förintelse- och folkmordsforskning i Uppsala eller någon av de forskare som är knutna till Sveriges museum om förintelsen har yttrat sig åt vare sig det ena eller andra hållet. I den mån historiker yttrat sig har det handlat om de utslag av antisemitism som aktivister inom den propalestinska rörelsen ibland anklagas för – men det är en annan sak. Detta är värt att notera, det är trots allt rätt anmärkningsvärt att akademiska historiker inte haft något att säga – eller för den delen tillfrågats – om karaktären på det som händer i Gaza.
Det enda undantaget från den akademiska tystnaden är den så kallade Uppsala declaration, där akademiker på olika positioner förklarar att de, så länge övergreppen i Gaza pågår och en rättvis förhandlingslösning inte uppnåtts, av samvetsskäl inte kommer att samarbeta med Israeliska akademiska institutioner (däremot med individer). Deklarationen har nu undertecknats av 2 290 personer, varav 37 vid Mittuniversitetet (även jag) och det är gott så (liknande upprop finns för andra yrkesgrupper). Uppsalas konsistorium (styrelse) har i ett brev till regeringen gjort ett uttalande specifikt vad gäller situationen i Gaza, Mittuniversitetet nöjde sig med att allmänt fördöma våld mot civilbefolkningen utan att peka ut Israel; båda vägrar emellertid att bryta kontakten med Israeliska institutioner (Mittuniversitetet försöker dock hjälpa en enskild forskare med familj ut ur Gaza). Vid Göteborgs universitet har engagerade lärare bildat ett forskningsnätverk, GUPAS, som ska hjälpa till att belysa situationen både i Gaza och på Västbanken, och informera om det svenska samarbetet med Israeliska institutioner. Allt detta är resultat av ett gräsrotsarbete där bördan – och riskerna – framför allt burits av studenter. Ett och annat strå till stacken har jag försökt dra själv. På min fritid.
Men professionellt då? Nej, jag måste nog säga att vi, med något undantag, står oss slätt. Jag ska inte heller påstå annat att det smärtar mig; många av dem som antingen stödjer eller tiger om det jag själv bedömer som folkmord – och som de flesta ändå är överens är fruktansvärda övergrepp – är kollegor och vänner. För att svara på den fråga som inledde det här inlägget – jag tror att möjligheterna att forska om både Förintelsen och folkmord i allmänhet åtminstone kommer att förändras framöver, och att forskningsfälten i hög grad kommer att driva isär.
Varför är det så här? Jag vet inte. Men jag tror en del av oss historiker kommer att ägna en del tid åt att fundera över det.
Sen.
När det är över för den här gången.
Lämna en kommentar