Självoptimering är fascism! säger Klaus Theweleit.

Förra veckan var jag i bastustaden Basel (den schweiziska delen, delar av staden ligger också i Frankrike och Tyskland). Där ordnades konferensen Gegen/Moderne: Kulturkämpfe um die Gegewart (Mot/modernitet: kulturstrider om samtiden) av stadens universitet i samarbete med Institut für Sozialforchung (som ligger i Frankfurt am Main). Institutet grundades i början av femtiotalet av filosoferna Max Horkheimer och Theodor W. Adorno och förvaltade den kritiska teori som utvecklades i ett institut med samma namn i Frankfurt från 1924. Värdar för konferensen var sociologerna Oliver Nachtwey och Caroline Amlinger, som 2022 gav ut den hyllade studien Gekränkte Freiheit (till engelska för ett år sedan som Offended Freedom), som handlar om hur en ny typ av auktoritär personlighet uppstod, knuten till önskan att skaffa sig själv framgång i ett oreglerat marknadssamhälle (jag har skrivit om den studie tidigare). Amlinger och Nachtwey utkom i måndags med en ny omfattande studie, Zerstörungslust (Suhrkamp), som jag kommer att återkomma till.

Detta är den första av två rapporter från konferensen, och handlar om dess höjdpunkt,  torsdagskvällens samtal med litteratursociologen Klaus Theweleit. Han skrev i mitten av sjuttiotalet en klassisk avhandling, Männerfantasien, om de litterära stycken som skrevs av de så kallade frikårssoldaterna – tyska och österrikiska soldater som efter första världskriget användes för att slå ner protester och uppror – en bok som fått ny aktualitet i tider av konservativa mansrörelser. Med hjälp av psykoanalytisk teori kunde han visa att dessa män drevs av ett hat mot sin egen kroppslighet, och än mer mot det de uppfattade som den kvinnliga kroppens gränslösa flöden. Tanken var att pojkar som hanterats våldsamt när de var små förlorat förmågan att älska den egna kroppen och dess förmågor och funktioner och därför reagerar med ilska både mot det som hotade deras integritet och än mer mot andra personer som inte kontrollerade sin egen kroppslighet med samma stränghet som de gjorde själva. Eftersom de inte heller fått möjlighet att utveckla sammansatta personligheter kunde de inte heller helt kontrollera hur de förhöll sig till andra – vissa personer (och samhällsföreteelser) underkastade de sig motståndslöst, andra avskärmade det sig från med våldsamt hat.

Ja, det här var en sammanfattning av ett tvåbandsverk om drygt åtta hundra sidor (den redan slutsålda nyåtgåvan från 2019 utvidgad till nästan 1300), och den finns översatt till svenska så läs det gärna själva. Theweleit försökte förklara varför Tyskland utvecklades till ett nazistiskt rike och framförallt vilka det var som lät sig värvas till de brunskjortade stormtrupperna, SA. En vaken student frågade honom hur det kom sig att högerextremismen nu åter är på frammarsch, med tanke på att dagens ungdomar uppfostrats på ett helt annat sätt än de som föddes i början på förra seklet. Idag är det ovanligt att barn agas (även om det i Tyskland inte förbjöds förrän år 2000), och både skolor och familjer förväntas diskutera med barnen istället för att kräva lydnad. Den psykoanalytiska förklaring som bygger på att barn som möter våld när de är små också blir våldsamma vuxna får problem om högerextremismen blir så stark även bland barn med demokratisk uppfostran.

Det höll Theweleit med om. Däremot, påpekade han, har det offentliga samtalet förgrovats på ett sätt som inte förekommit tidigare i det demokratiska Tyskland (och det är, vill jag nog säga, än värre i Sverige). Det rationella samtalet där argument får mötas, som tyska samhällsvetare gärna förknippar med filosofen Jürgen Habermas, har ersatts av känslobaserat signalerande, utan egentligt budskap – efter den amerikanske fascisten och Trumpsupportern Steve Bannons devis, ”Fill the Zone with Shit!”. Samtidigt förlorar unga människor ofta sitt sociala sammanhang i ett samhälle bygger allt mer på materiell status, de isoleras och utlämnas åt starkare krafter. Många är arbetslösa eller saknar utbildning och dras däremot lätt in i ett hänsynslöst samhällsklimat. Men även skolorna utsätter unga för ett hårt tryck, där de tvingas att konkurrera istället för att samarbeta. De ska hela tiden förbättra sig – istället för sitt samhälle. Självoptimering är fascism! sa Theweleit och utlöste kvällens största applåd.