Författare: matsdelandc7973a7bec

Ungefär 300 av de tusentals palestinier som hålls fångna av israeliska myndigheter misstänks för att ha medverkat vid massakern och bortförandena vid gränsen till Gaza den 7 oktober 2023 och några dagar senare. Händelserna har varit föremål för en utredning från internationella brottmålsdomstolen, som den 21 november 2024 efterlyste inte bara de israeliska ledarna Netanyahu och Gallant utan även tre Hamasledare. Den utredningen måste läggas ner, eftersom Israel kort därefter dödade de tre efterlysta med riktade attacker, men vi kan nog utgå från att ICC har fler utredningar som de tills vidare av uppenbara skäl väljer att inte offentliggöra.

Det har länge funnits krav på en oberoende utredning av händelserna den 7 oktober 2023, krav som Israel hårdnackat avvisar. Nu har parlamentet Knesset istället med stor majoritet beslutat att ta lagen i egna händer. Den israeliska militären kommer att inrätta särskilda domstolar för att döma palestinska förövare. Det är i sig inget märkligt – stater kan inrätta specialdomstolar för att döma krigsförbrytare och motsvarande, det gjordes inte minst efter andra världskriget. Men naturligtvis gäller vid sådana rättegångar minst lika hårda krav på rättssäkerhet som vid vanliga rättegångar. De domstolar som Israel nu ska sätta upp utmärker sig emellertid för processrättsliga former som närmast påminner om de skådeprocesser som Stalin satte upp i Sovjetunionen på trettiotalet. I en initierad bloggpost knuten till den mycket ansedda juridiska tidskriften European Journal of International Law visar nu Smadar Ben-Natan (som tidigare utrett folkmordet i Gaza för Amnesty Internationals räkning) att de anklagade inte kommer att få välja advokater fritt och inte ens framträda inför domstolen på annat sätt än via videolänk. Lägg till det anklagelser om tortyr i israeliska fängelser, så är det uppenbart att det kommer att bli svårt för Israel att hävda att det handlar om rättvisa rättegångar.

De nya domstolarna ska ses mot bakgrund av att Israel nyligen införde dödsstraff i terroristmål, enbart riktat mot palestinier. Sammantaget är det svårt att undvika misstanken att landet försöker rikta intresset bort från kraven på en internationell rättslig hantering av händelserna, som också innefattar det många betraktar som ett folkmord i Gaza (och ett apartheidsystem på Västbanken).

I vintras skrev jag en artikel för en festskrift som redigeras av historiker från Uppsala universitet. Det tog ett par månader för dem att fundera över den, innan de i slutet av april valde att refusera eftersom de tyckte att det var en debattartikel.

Sedan dess ligger den på utvärdering hos en tidskrift. Men tiden går, och ämnet är viktigt (tycker jag), så medan jag väntar på dem låter jag artikeln ligga på bloggen. Läs om ni vill.

Förintelse- och folkmordsforskningen efter folkmordet i Gaza: Fortsatt samarbete eller skilda fält?

Under månaderna efter Hamas attack mot israeliskt område den 7 oktober 2023 och den efterföljande israeliska militära aggressionen i Gaza – det som utvecklades till ett fullskaligt folkmord – bröt jag på det personliga planet med kollegor. Det var jag långt ifrån ensam om och givetvis passar det illa att kokettera med den typer av mellanhavanden när tiotusentals människor dödats och lemlästats inför våra ögon.

Men det är värt att notera av ett annat skäl. De här problemen har jag haft inom mitt eget tidigare fält, nämligen historiker som på olika sätt intresserar sig för Förintelsen av de europeiska judarna under andra världskriget. Mitt nuvarande forskningsintresse har samtidigt fört mig ganska nära ett annat akademiskt fält, folkrättsjuristernas, och där har inga motsvarande problem uppstått. Från första dagen har mina juristvänner fört en öppen och faktabaserad diskussion. I stort sett har de varit överens om vad som hänt, och ägnat sig åt att diskutera hur de ska benämnas – (grova) krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten, folkmord – eller med folkrätten förenliga militära försvarsåtgärder. Det har varit ganska olika åsikter som luftats, även om de allra flesta åtminstone våren 2025 ändå började landa i att det ändå var ett folkmord de bevittnade. Många av dem har framträtt i media och inte sällan har de debatterat hårt och uppriktigt mot varandra. [1] Men jag har inte i något fall sett att de blivit ovänner, slutat debattera, låst in sig i sina uppfattningar (och min egen har i huvudsak formats av den folkrättsliga diskussion som jag, från sidan, men ändå på ganska nära håll, kunnat iaktta). Det är klart att jag funderat lite över hur det kunnat se så annorlunda ut hos dem.

Jag har också, på ett ganska oproblematiskt sätt, kunnat ta upp skeendet i Gaza vid den sommarkurs om Förintelsen och andra folkmord som jag undervisar på vid Mittuniversitetet. Det har varit intensiva men bra diskussioner studenterna emellan. Problemen finns på forsknings- och kanske i än högre grad, på museisidan. Vad är det vi gör fel?

Jag ska försöka reflektera lite över den saken i det här kapitlet. Först kommer jag att, mot bakgrund av vad som faktiskt hänt i och runt Gaza (så mycket vi nu vet – både journalister och oberoende internationella utredare är i skrivande stund fortfarande utestängda) ge en överblick över motsättningarna på internationell nivå, och om hur andra reflekterat över dem (jag är verkligen inte först). Sedan ska jag se mig omkring i den svenska miljön, och även relatera till den repression mot politiska protester som förekommit i första hand i USA, men även i Europa och även på vår hemmaplan. Slutligen ska jag återvända till den inledande frågan.

Upprop och motupprop – hur Förintelse- och folkmordsforskare blev fiender.

Det första forskaruppropet i protest mot krigföringen i Gaza publicerades redan inom en vecka efter att den israeliska krigföringen inletts. Det var den folkrättsjuridiska tidskriften TWAIL Review som den 15 oktober 2023 publicerade ett upprop som varnade för att brutaliteten kunde utvecklas till brottet folkmord. Drygt 800 personer hade skrivit på – huvudsakligen praktiserande eller akademiska jurister men även ett tiotal Förintelseforskare – bland annat historikerna Omer Bartov och Marion Kaplan, den senare knuten till Förintelsemuséet i Washington.[2] Bartov uttalade sig senare i samma riktning i ett par tidningsintervjuer i början av november, och den 13 november stämdes den amerikanska staten i en kalifornisk federal domstol för sitt stöd till offensiven.[3] Bartovs relativt försiktiga uttalanden provocerade ett par veckor senare ett upprop undertecknat av israeliska historiker, som försvarade de avhumaniserande yttranden som fällts av israeliska politiker som att de konfronterats med ”språkets gränser” snarare än att de uppmanade till folkmord.[4] Ett än mer extremt uttalande i samma riktning gjordes av rättsfilosofen Michael Walzer, som i ett inlägg i nättidningen Quillette hävdade att alla civila offer i själva verket var avsedda från Hamas sida, och att det därför skulle krävas ”ett slags moralisk tuffhet som inte alltid är beundransvärd” om organisationen skulle kunna krossas (vilket han såg som syftet med den israeliska krigföringen).[5]

Det är i det sammanhanget som man ska se det upprop som sattes samman på en konferens för Förintelseforskare, kallad ”Lessons and Legacies”, vilken hölls i Prag 6-9 november 2023. Uppropet publicerades 17 november 2023, undertecknat av 154 forskare från hela världen (med tyngdpunkt i USA och Israel). Initiativtagare och första namn var kanadensaren Jan Grabowski, känd för den prisbelönta boken Hunt for the Jews (2013), som handlar om hur den polska civilbefolkningen förhöll sig till Förintelsen. Uppropets text riktade sig framför allt mot de protester som redan inletts på universitet i framför allt USA, och anslöt sig till uppfattningen att den israeliska krigföringen helt höll sig inom den internationella rättens ramar: ”Vi beklagar den humanitära katastrofen för det palestinska folket i Gaza och konstaterar att den är en direkt följd av att Hamas använder civila som mänskliga sköldar.”[6] Det drog vidare direkta paralleller mellan Hamas attack och Förintelsen och betonade att ”arvet från Shoah inte ska glömmas”. Bland undertecknarna återfinns världsberömda namn som Yehuda Bauer (nr 4), Jan T. Gross, Jeffrey Herf, Richard Breitman och Saul Friedländer – ingen av dessa verkar emellertid ha varit på plats på konferensen, utan de måste ha skrivit på i ett senare skede. Det finns också prominenta namn bland konferensdeltagarna som saknas bland uppropets undertecknare, exempelvis Frank Bajohr eller min gode vän Christoph Kreutzmüller (båda dessa framstående experter på den så kallade ariseringen, i Hamburg respektive Berlin).[7] Detta är nu inte så märkligt, upprop av det här slaget utgår snarare från aktiverade personliga nätverk än institutionaliserade strukturer. Men det understryker att uppropet inte ska ses som ett officiellt uttalande från konferensen ifråga.

Bartov hade deltagit på konferensen, och tog istället initiativ till ett svar som publicerades i tidskriften The New York Review of Books ett par dagar senare. Bland de 16 undertecknarna fanns andra prominenta namn från amerikanska, engelska, israeliska och tyska universitet, bland dem Christopher R. Browning och Debórah Dwork – samt två folkmordsforskare som skulle låta tala som sig senare, Raz Segal och A. Dirk Moses. Deras upprop riktade sig explicit mot att använda minnet av Förintelsen för att förklara ”krisen i Gaza och Israel”. De betonade vikten av att samtidigt kunna förhålla sig både till en återuppväckt antisemitism, till utbrett dödade i Gaza och ökande attacker mot palestinier på Västbanken, istället för att låta en av dessa händelsekedjor tränga ut de andra ur blickfånget – och försvarade samtidigt rätten att protestera.[8] Även om det tidigare uppropet inte nämndes, var det inte svårt att uppfatta sambandet.

Segal och Moses hade den 9 december publicerat ett betydligt mer utförligt upprop som utan att på något sätt bortse från Hamas attack noterade den västliga likgiltigheten inför de nu avsevärda dödssiffrorna bland palestinier – vid det laget omkring 16 000 personer, varav minst en tredjedel var barn.[9] Mycket utrymme ägnades åt den stora mängd brutala uttalanden som gjorts från ledande israeliskt håll, ett faktum som, tillsammans med militärens brutalitet, nu ”ställer frågan om folkmord”. Även gentemot forskarkollegor var tonen skarpare – det handlade inte bara om att undvika att använda arvet från Förintelsen för att försvara de israeliska övergreppen, forskare och institutioner avkrävdes nu också ett ställningstagande för att få slut på våldet. Uppropet undertecknades av 55 personer, huvudsakligen i kretsen runt den ledande tidskriften för folkmordsforskare, Journal of Genocide Research, bland namnen också britten Martin Shaw och fransmannen Didier Fassin.[10]

Därmed var i stora drag klyftan mellan forskningsfälten etablerad, även om det alltså fanns viktiga Förintelseforskare på båda sidor. Vid den här tiden var det ännu få som talade om händelserna i Gaza som folkmord. Bartov hade i en intervju i New York Times 10 november sagt att det fanns inslag av etnisk rensning och grova krigsbrott i den israeliska krigföringen, och att det förekommit uttalanden från högt uppsatta politiker som pekade i samma riktning, men han var själv ännu inte beredd att tala om det som ett folkmord.[11] En månad senare, 29 december 2023, lämnade den Sydafrikanska ambassaden i Haag över en stämning mot Israel för brott mot folkmordskonventionen till FNs internationella domstol.[12] I en rapport från ett forum som hållits av Journal for Genocide Research underströk professor Abdelwahab El-Affendi, statsvetare vid universitetet i Doha, Qatar, den oro för forskningsfältet som han uttryckt i sitt bidrag till forumet. Han betonade att folkmordsforskningen alltid varit ett forskningsfält präglat av en normativ övertygelse. Om denna nu sveks, genom att en del kollegor använde sin ställning för att legitimera ett pågående folkmord, skulle det vara svårt att motivera fältets fortbestånd.[13] Uppmaningen upprepades strax efter av Segal.[14]

Vid det här laget var motsättningarna så stora de direkt påverkade forskningsfältets möjligheter att fungera. Segal skulle i april 2024 plötsligt nekas en post som föreståndare för ett centrum för Förintelseforskning i Minnesota, efter att donatorfamiljen protesterat.[15] I december, vid en hyllningsceremoni för Förintelseforskaren Yehuda Bauer, som avlidit i oktober samma år, anklagades Segal – själv Israel och barn till Förintelseöverlevare – för att vara antisemit, eftersom antisemitism förutsattes vare det enda möjliga motivet för att anklaga Israel för folkmord.[16] Nu började också konflikten öppet skildras som en kris inom ett forskningsfält. Redaktören för Jewish Currents, en anrik tidskrift grundad 1946, nederländskan Mari Cohen, kommenterade dessa händelser och andra liknande i en lång betraktelse i december 2024, och konstaterade att det forskningsfält som en gång skapades för att hindra folkmord nu – och inte för första gången – stod paralyserat inför ett. För första gången kanske just på grund av hur det byggts upp runt Förintelsen som det definierande folkmordet.[17] Shira Klein, expert på Förintelsen i Italien och verksam vid Chapman University i Kalifornien, konstaterade också hon strax efter att det inte var första gången forskningsfältet drabbats av svåra motsättningar, men att insatserna nu var så mycket högre eftersom det handlade om att förhålla sig till ett pågående storskaligt dödande.[18]

Bortsett från de personer som redan nämnts, och en handfull till, har Förintelseforskare i stora drag avstått från att delta i diskussionen.[19] Den har istället förts i folkmordsforskningens tidskrifter. Det var också därifrån som det första institutionella avståndstagandet kom, när International Association of Genocide Scholars i augusti 2025 genom medlemsomröstning med över 80 procent av rösterna beslutade en resolution där händelserna i Gaza – som vid det laget krävt minst 59 000 liv – förklarades utgöra ett folkmord.[20] Ställningstagandet fick ganska stor uppmärksamhet och föranledde en av organisationens medlemmar, den tidigare styrelsemedlemmen Sarah Brown, att påpeka att enbart 29 procent av organisationens medlemmar (111 personer) faktiskt röstat för resolutionen (vilket betydde att valdeltagandet var som det genomsnittligt brukar vara när resolutioner röstas fram i organisationen).[21] Detta föranledde i sin tur gruppen bakom Grabowskis upprop från Prag 13 november 2023, att nu återkomma med ett nytt upprop med i skrivande stund (det är fortfarande öppet) 184 undertecknare. Nummer två på listan var den här gången Eli M Rosenbaum, under 1970- och 80-talen åklagare när USA deporterade nazistiska krigsförbrytare som upptäcktes men inte kunde åtalas vid de egna domstolarna. Av de mer prominenta namnen återstod nu bara Jeffrey Herf, i övrigt dominerade anställda vid muséer och minnesinstitutioner.[22] En av deltagarna, Norman J W Goda, vid University of Florida, förklarade senare in en intervju med tidskriften The New Yorker, att han ansåg den israeliska krigföringen fullt berättigad.[23] I ett svar till kritikerna konstaterade ledningen för IAGS att omröstningen gått till enligt rutinerna, men att organisationen efter att resolutionen publicerats drabbats av både hot och falska medlemsansökningar, några av dem med fingerade namn som pekade mot Nazityskland.[24]

Detta var inte den enda konflikten inom stora organisationer. I skrivande stund pågår en liknande konflikt inom den stora organisationen för historiker i USA, American Historical Association. I januari 2025 lade organisationens ledning in veto mot en resolution mot attackerna på utbildningsinstitutioner i Gaza. Resolutionen hade undertecknats av 252 medlemmar och röstades igenom på organisationens årliga konferens – men stadgarna ger ledningen rätt att lägga in veto mot medlemsbeslut. Likadant gick det ett år senare, när resolutionen om Gaza kompletterats med ytterligare en resolution om attackerna på utbildningsinstitutioner och protesterande studenter i USA självt. Organisationsledningen hänvisade till risken för statliga motåtgärder.[25] Naturligtvis har konflikterna inom forskningsfältet utspelats mot bakgrund av omfattande protester bland både anställda och studenter på många av USAs och den övriga världens universitet, men det skulle föra för långt att gå in på det här.

Det svenska forskningsfältet

Även i Sverige utmärks situationen av att få forskare överhuvudtaget uttalar sig. I Uppsala finns forskningscentret Uppsala centrum för Förintelse- och folkmordstudier, UHGS. Man söker förgäves på deras hemsida efter något omnämnande av vad som händer i Gaza. I en intervju i fackföreningstidningen Universitetsläraren uttalar sig emellertid den tidigare föreståndaren, Tomislav Dulic, allmänt om svårigheterna med att bedöma om det som händer i Gaza kan kvalificeras som folkmord – utan att på något sätt förminska omfattningen av dödandet.[26] Två av institutets forskare, historikern Olof Bortz (sedermera vid historiska institutionen i Stockholm) och doktoranden Matylda Jonas-Kowalik har i olika sammanhang offentligt kritiserat den israeliska krigföringen.[27] Betydligt större uppmärksamhet än händelserna i Gaza väckte emellertid ett namnbyte, där den tidigare beteckningen efter historikern Hugo Valentin (1888-1963), redaktör för Judisk Krönika under krigsåren, byttes mot ett mer generiskt namn. I en rad debattartiklar antyddes att namnbytet på något sätt skulle ha att göra med ökande antisemitism eller studentprotester mot folkmordet i Gaza (Valentin var uttalad, men inte okritisk sionist vid tiden för Israels tillkomst).[28] Även om institutionsledningen snabbt dementerade den sortens misstankar samlade ett internationellt upprop mot namnbytet 93 forskare från hela världen, bland annat de redan nämnda Jan Grabowski och Christopher Browning.[29] På så vis drogs centret ändå in i den ganska hätska debatt om Gaza och lärosätets omfattande samarbete med israeliska universitet, som bland annat föranlett den så kallade Uppsala Declaration, där hittills 2700 forskare från hela Sverige av samvetsskäl avsäger sig samarbete med den israeliska staten så länge dödandet pågår (jag har själv undertecknat deklarationen).[30]

Den enda institution i Sverige som helt ägnas folkmordsstudier, det privatfinansierade Institute for Holocaust Research in Sweden, vars föreståndare Karin Kvist Geverts även är knuten till UHGS, tog i oktober 2023 med två uttalanden kraftigt – och naturligtvis välmotiverat – avstånd från Hamas attack. Institutet har inte yttrat sig om vad som hänt i Gaza därefter.[31]

På samma sätt som UHGS har ett nationellt ansvar för forskning om Förintelsen och folkmord, är det Segerstedinstitutet vid Göteborgs universitet som har det nationella ansvaret för forskning om antisemitism. En av de tankar som återkommit i den internationella debatten – och i den israeliska regeringens egna uttalanden – är att det skulle finnas antisemitiska motiv bakom att beteckna den israeliska krigföringen i Gaza som folkmord. Den tanken bygger dels på kopplingen mellan folkmordsbegreppet och Förintelsen som unik erfarenhet: att anklaga en stat där en betydande del av befolkningen är ättlingar till överlevande från Förintelsen skulle vara ett sätt att förminska Förintelsens betydelse, eller till och med att omfördela skuldbördan. Till detta kommer att i den mån anklagelsen kan betraktas som överdriven, måste den förklaras med något annat än en värdering av fakta – och då ligger det nära till hands att det handlar om antisemitism.

Dessa tankar togs upp i en rapport från Segerstedtinstitutet i maj 2024. Författaren, statsvetaren Anders Persson, utgick från Sydafrikas stämning av Israel inför FNs internationella domstol, och det preliminära utlåtande i februari 2024 där domstolen beslutade att acceptera fallet för vidare utredning (då bevisföringen nådde upp till vad som kallas ”plausible causes”). Från detta bygger Persson upp ett resonemang som verkar göra domstolen ansvarig också för att avgöra för vad som är antisemitiskt och vad som inte är det:

Huruvida det är antisemitiskt eller ej att anklaga Israel för folkmord i det pågående kriget är därför en svår fråga att avgöra i nuläget, inte minst därför att även ledande jurister förefaller vara oeniga i sakfrågorna kring folkmordsanklagelserna mot Israel. I nuläget befinner sig därför folkmordsbegreppet i en snårig gråzon i den mening att det är oklart om det är tillämpligt på kriget i Gaza. Ifall domstolen kommer fram till att Israel begått folkmordshandlingar i Gaza, har vi att göra med juridiskt legitima och faktabaserade anklagelser som därmed inte kan avfärdas som antisemitiska. Samtidigt går det att argumentera för att folkmordsanklagelserna som använts långt före det pågående kriget i Gaza kan bygga på en antisemitisk idétradition om falska och grundlösa anklagelser mot Israel.[32]

Om det resonemanget följs skulle folkrättsjuristen Mark Klamberg, medlem av Svenska Kommittén mot Antisemitism, som sedan sommaren 2025 beskrivit skeendet i Gaza som folkmord, beroende på domstolens utslag kunna anklagas för antisemitism. Jag har svårt att tänka mig att det är avsikten – formuleringen är rimligen riktad mot en mer avgränsad grupp. Detta var inte första gången som institutet försökt avlegitimera protester mot Israels krigföring som antisemitiska. Segerstedtinstitutets föreståndare Christer Mattsson hade redan i november 2023 i Dagens Nyheter beskrivit en situation vid en demonstration mot Israels krigföring där en grupp nazister under polisbeskydd från övriga demonstranter tillåtits uppehålla sig i närheten som att demonstranterna delade nazisternas uppfattning:

Söndagen den 22 oktober hölls en manifestation på Sergels torg i Stockholm till stöd för Palestina och Gaza. Bland de närvarande återfanns aktivister på yttersta vänsterkanten, islamister och nynazister. Det råder ingen tvekan om att nynazisternas närvaro var oönskad av övriga, men deras närvaro innebär mer än ”guilt by association”. Inom de radikala islamistiska och nynazistiska rörel­serna är anti­semitism en del av den ideologiska kärnan, och inom den yttersta vänstern passeras ofta gränsen mellan legitim Israelkritik och antisemitism.[33]

Naturligtvis kan man hävda att det är bra och viktigt att uppmärksamma de inslag av antisemitism som utan tvekan förekommit i utkanten av några av de tusentals protestmöten som arrangerats under de senaste åren, men med tanke på att dessa utpekanden inte balanseras av något engagemang för att få stopp på dödandet av tiotusentals i Gaza, är det svårt att se dem som något annat än uttryck för samma slags polarisering som är så tydlig utanför Sverige. Minst lika viktigt är att polariseringen – mellan dem som rätt entydigt stöder Israel, och de som med olika grad av engagemang för de mer långsiktiga målen på den palestinska sidan protesterar mot krigföringen – ska ställas mot ett i övrigt väldigt utbrett ointresse för frågan. Det gäller särskilt mina egna kollegor, historikerna. Situationen i Gaza togs inte upp alls på det 31 Nordiska historikermötet på Island i augusti 2025 och ingen av de båda tidskrifterna för historiker i Sverige har fått ett enda bidrag om ämnet.[34] Tidskriften Arkiv, som tidigare var en historisk tidskrift men numer är allmänt samhällsvetenskaplig, hade 2025 en artikel som visserligen nämner Gaza i rubriken men är ägnad de världspolitiska förändringar som verkar leda till uppkomsten av nya geopolitiska block.[35] Den enda akademiska artikel med svensk författare som publicerats i ämnet är växjöfilosofen Per Bauhns försvar för den israeliska krigföringen, som liksom Grabowskiuppropet lägger allt ansvar för civila offer på Hamas.[36] Helt motsatt uppfattning hade Klas-Göran Karlsson, professor emeritus i historia vid Lunds universitet och med ett halvdussin böcker om olika aspekter om folkmord bakom sig, som liksom Klamberg under sommaren 2025 började tala om det som hände i Gaza i termer av folkmord.[37]

En fnurra på tråden – eller forskningsfält som måste tänka om?

En del av de här konflikterna handlar naturligtvis om politiska uppfattningar och personliga värderingar som inte kan eller ska hanteras av vetenskapen. Man kan ha olika syn på var gränserna i området mellan Jordanfloden och Medelhavet ska gå och hur staterna ska ledas och organiseras, man kan värdera förlusten av människoliv olika, man kan se olika på värdet av en regelstyrd världsordning.

Men vid sidan av detta har konflikten i Gaza, och det många nu bedömer som ett folkmord, spetsat till frågor som bubblat inom fältet ganska länge:

• Hur användbart är folkmordsbegreppet?
• Har Förintelsen för stor vikt inom fältet, och på ett sätt som hindrar en mer förutsättningslös analys?
• I vilken mån ska folkmordsforskare vara aktivister, och förutsättas agera mot situationer som riskerar att utvecklas mot folkmord (eller redan har gjort det). Och om de ska göra det, vilken typ av åtgärder ska de förespråka för att inte försvåra situationen?

Flera av de forskare som varit aktiva i protesterna mot det som händer i Gaza har varit kritiska mot hur folkmordsbegreppet används. Martin Shaw har sedan ett par decennier förespråkat en förståelse av folkmord som närmar det till ett av de begrepp han själv skapat: degenerate war. Med det syftar han på en typ av krigföring som, ofta med utgångspunkt från ett massivt tekniskt överläge, utsätter civilbefolkningen för stora lidanden med avsikt både att nå ett snabbt avgörande i en konflikt och att minimera egna förluster (genom krigföring på hög höjd eller stor distans).[38] A. Dirk Moses har en liknande syn men vill istället helt avskaffa folkmordsbegreppet till förmån för det han kallas ”permanent security” – ambitionen att genom massivt våld fullständigt undanröja olika typer av hot, utan hänsyn till konsekvenserna för motståndaren (eller de civila som befinner sig i skottlinjen).[39] Det är inte svårt att se att forskare med den här inställningen dels snabbare kunnat uppfatta riskerna för ett folkmord i Gaza, och dels att det är en förståelse av folkmord som passar väl ihop med den krigföring som förekommit där. Som både Shaw och Moses (med flera) betonar, ger den nuvarande folkmordskonventionen alltför lite skydd åt civila som hamnar i skottlinjen särskilt vid asymmetriska konflikter (det vill säga med stora skillnader i möjlighet till eldkraft och skydd).[40]

I fallet Gaza har emellertid även forskare med en mer konventionell förståelse av folkmordsbegreppet så småningom ändrat sin uppfattning och börjat uppfatta det inträffade som folkmord. Det har skett vid olika tidpunkter. För att exemplifiera med ett par redan nämnda: historikern Omer Bartov ändrade uppfattning i maj 2024; folkrättsjuristen Mark Klamberg ungefär ett år senare. Skillnaden beror delvis på att de uppmärksammade olika saker; för Bartov bekräftade de massiva fördrivningarna inom Gaza till Rafah – och de efterföljande bombningarna av just Rafah – att de inledande grova uttalandena från israeliska politiker var allvarligt menade.[41] Klamberg påverkades både av fördrivningarna och den svältpolitik som fördes under våren 2025.[42] Men naturligtvis spelade också konfliktens längd och opinionens förändring in.

Inget av detta är egentligen särskilt anmärkningsvärt. Det finns alltid olika positioner och bedömningar på ett forskningsfält. Det som utmärker konflikten är något annat: Förintelsens plats i förståelsen av vad ett folkmord är. Här är skillnaden väldigt tydlig – de som mest entydigt har hållit fast vid att det som sker i Gaza inte är ett folkmord, och i många fall även försvarat krigföringen, har nästan alla varit forskare (eller anställda vid minnescentra) som huvudsakligen ägnat sig åt Förintelsen. Det är lätt att konstatera att det som sker i Gaza inte är av samma slag som Förintelsen, vare sig i omfattning eller vad gäller de metoder som används. Det har ofta, och med goda skäl, hävdats att Förintelsen är unik.[43] Men det som händer i Gaza är också unikt på det viset att så många civila dödats genom själva krigföringen – eftersom reglerna om proportionalitet (relationen mellan militär nytta och civila förluster) helt verkar ha satts i spel.[44] Några inslag påminner om många andra folkmord (den avförmänskligande retoriken, den tillsynes medvetna utsvältningen av civilbefolkningen, inslagen av etnisk rensning, prickskytte mot barn och unga), men att taktisk bombning, till och med under användning av precisionsvapen, används för att döda ett så stort antal civila är, såvitt jag vet, unikt. [45] Om Förintelsen var ett folkmord präglat av massproduktionens metoder, är det högteknologi och artificiell intelligens som utmärker det som händer i Gaza.[46]

Viktigare inför framtiden än de Förintelseforskare som hårdnackat försvarat Israel, är sannolikt det faktum att det stora antalet Förintelseforskare helt avstått från att kommentera vad som skett – medan många folkmordsforskare varit starkt engagerade. Det aktualiserar den tredje frågan, nämligen i vilken mån Förintelse- och folkmordsforskare förväntas, och bör, vara aktivister. Inledningsvis fanns, som framgått, från många håll ett stort och rättmätigt engagemang vad gällde Hamas attack den 7 oktober 2023 ett engagemang som delades av folkmordsforskarna. Kontrasten uppstår senare, i den likgiltighet som på de flesta håll karakteriserat inställningen till Israels krigföring i Gaza. För svensk del har det kanske spelat in att HL-senteret i Oslo – knutet till Oslo universitet men delvis med liknande uppgifter som Forum för levande historia i Sverige – starkt kritiserades av en snabbt hopsatt lokalavdelning av den judiska organisationen B’nai B’rith efter att föreståndaren Jan Heiret i juni 2025 uttalat att det inte kunde uteslutas att det som skedde i Gaza var ett folkmord. Senteret, som tidigare kritiserats för att inte ha uppmärksammat palestiniernas situation, vidhöll sin uppfattning.[47] I Sverige underströk den tidigare föreståndaren för Forum för levande historia, Ingrid Lomfors, i en debattartikel riktad mot de amerikanskjudiska journalister M. Gesen att det som hände i Gaza inte utan vidare kunde likställas med Förintelsen (vilket är självklart), men föredrog själv att beteckna det som hände i Gaza som en ”humanitär katastrof av stora mått” snarare än någon form av krigsbrott även om hon samtidigt att konflikten skulle få en ”annan lösning än utplåning av Gaza”.[48] Den nuvarande föreståndaren Petra Mårselius anslöt sig så sent som i december 2025 till den också av Segerstedtinstitutet hävdade uppfattningen att det som hände i Gaza inte kunde kallas folkmord innan FNs internationella domstol – sannolikt först om flera år – slagit fast att det var det. Den svenska myndigheten företräder alltså en annan uppfattning än sina norska kollegor (men i överensstämmelse med exempelvis Förintelsemuséet i Washington).[49]

Kanske är det också av alla forskningsfältets sår detta som är det djupaste. Det är en sak att vrida och vända på begrepp, eller att väga bedömningar av en situation eller ett skeende olika. Att gradera sitt engagemang efter vem som drabbas, eller att vara likgiltig inför ett historiskt sett ovanligt väldokumenterat lidande, är något annat.[50] På ena sidan finns en förtvivlan över det massdödande i Gaza som i skrivande stund ännu pågår (trots att vapenvila påstås råda) Som Martin Shaw framhåller har inte heller det faktum att allt fler – forskare, medier, till och med stater – nu anslutit sig till slutsatsen att det är ett folkmord som pågår på något sätt lett till handling.[51] På andra sidan finns de som anser att folkmordsanklagelsen bara är en del av en ökande våg av antisemitism, och därmed ett lidande och en fara för judar överallt i världen – ett lidande som till skillnad från det som händer i Gaza kan bekämpas.[52] Det är en klyfta som både handlar om värderingar och om vad som är sant och falskt.[53] Även de som ännu så länge legat lågt i frågan kommer att tvingas välja. I den mån de inte redan gjort det.

---

[1] För att ta ett axplock: Ove Bring, professor emeritus i folkrätt och många år UDs folkrättsrådgivare slog redan i början av konflikten fast att Israels blockering av matleveranser var ett folkrättsbrott, men har sedan ståndaktigt hävdat att de riktiga beteckningarna är krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Se ” FN: Matstoppet till Gaza är folkrättsvidrigt”, Aftonbladet 10 oktober 2023 https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/jl2vyn/fn-belagring-av-gaza-folkrattsvidrig; ” FN:s rapportör: Tydliga tecken på att Israel begår folkmord i Gaza”, SVT Nyheter Utrikes 27 mars 2024 https://www.svt.se/nyheter/utrikes/fns-rapportor-tydliga-tecken-pa-att-israel-begar-folkmord-i-gaza; ”Varför anklaga Israel, när förövaren är Hamas?”, Kyrkans Tidning 6 november 2024 https://www.kyrkanstidning.se/debatt/varfor-anklaga-israel-nar-forovaren-ar-hamas/146387;. Pål Wrange, föreståndare för SCILJ, föredrog i början av konflikten att tala om (grova) krigsförbrytelser, men har liksom sin kollega Mark Klamborg under andra halvåret 2025 närmat sig uppfattningen att det handlar om folkmord – en uppfattning han bland annat utvecklat på sin blogg: ”’Tyder på att Israel inte efterlevt principerna’”, SvD 15 december 2025; ”Folkmord i Gaza?”, Pål Wranges blogg 1 augusti 2025 https://palwrange.blogspot.com/2025/08/folkmord-i-gaza.html; ”Folkrättsexperter om folkmord i Gaza: ’Har ändrat uppfattning’”, SVT Nyheter Utrikes 1 augusti 2025 https://www.svt.se/nyheter/utrikes/folkrattsexperter-om-folkmord-i-gaza-har-andrat-uppfattning. Jag var varit med vid ett antal interna diskussioner, men i allmänhet under mer eller mindre underförstådda Chatham House Rules.

[2] ”Public Statement: Scholars Warn of Potential Genocide in Gaza”, TWAIL Review 17 oktober 2023. https://twailr.com/public-statement-scholars-warn-of-potential-genocide-in-gaza/, hämtat 2020-02-13. Uppropet refereras av Raz Segal och Luigi Daniele, ”Gaza as Twilight of Israel Exceptionalism: Holocaust and Genocide Studies from Unprecedented Crisis to Unprecedented Change”, Journal of Genocide Research 5 mars 2024. Jag följer delvis Segals och Danieles redogörelse inledningsvis.

[3] Omer Bartov, ”The possibility of Genocide is staring us in the face”, MSNBC 3 november 2023, https://youtu.be/Y9otNTz5LSs?si=yVV6nno6dtZY7TwV, hämtat 2025-02-13; ”What I believe as a Historian of Genocide”, New York Times, 10 november 2023.

[4] Tuvia Friling, Laura Jockusch, Liat Steir-Livny, Avinoam Patt & Dina Porat, “Charging Israel with Genocide in Gaza is inflammatory and dangerous”, Haaretz 28 november 2023.

[5][5] Michael Walzer, ”Gaza and the Assymetry Trap”, Quillette 1 december 2023 https://quillette.com/2023/12/01/gaza-and-the-asymmetry-trap/ hämtat 2025-02-14.

[6]  “Scholars of the Holocaust condemn Hamas terror and denounce the rise of global antisemitism.” https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSfM8f78BT77iwUO4B-82YKWTsVOpvR_zcSIJxTlLJJYP99yKw/viewform?fbclid=IwAR0bcD4UBjPWOKESkkoxvt5sbu5ZVwqH8M8vrVOfgMUwNKOGrDonMPTIkRo, hämtat 2025-02-11. ”We deplore the humanitarian catastrophe of the Palestinian people in Gaza and note that it derives directly from the use of civilians as human shields by the Hamas.”

[7] Jag utgår här från konferensens program: https://www.mua.cas.cz/uploads/files/LL-program-NAHLED-6544c328cc912.pdf, hämtat 2025-02-11. Naturligtvis kan forskare delta på en konferens utan att synas i programmet – det gäller dock knappast de mest prominenta namnen.

[8] Omer Bartov, Christopher R. Browning, Jane Caplan, Debórah Dwork, David Feldman, et al., “An Open Letter on the Misuse of Holocaust Memory”, The New York Review of Books, 20 november 2023. An Open Letter on the Misuse of Holocaust Memory | Omer Bartov, et al. | The New York Review of Books, hämtat 2025-02-11. Segal hade redam 13 oktober publicerat en text i Jewish Currents, “A Textbook Case of Genocide” som var första gången någon direct påstod att det som hände Gaza var just ett folkmord. https://jewishcurrents.org/a-textbook-case-of-genocide hämtat 2025-02-14. Den franske antrologen Didier Fassin nöjde sig den 1 november 2023 med att nättidningen AOC hävda att “folkmordets spoke” kunde urskiljas, se Le spectre d’un génocide à Gaza, AOC, https://aoc.media/opinion/2023/10/31/le-spectre-dun-genocide-a-gaza/ hämtat 2025-02-14. Artikeln ledde till ett utbyte med sociologen Eva Illouz (K. Les Juifs, l’Europe, le XXIe siècle 7 november; Philosophie Magazine 16 november 2023).

[9] Lancetartikeln om nya uppgifter om dödsoffer.

[10] ”Statement of Scholars in Holocaust and Genocide Studies on Mass Violence in Israel and Palestine since 7 October”, publicerad i nättidningen Contending Modernities 9 december 2023. https://contendingmodernities.nd.edu/global-currents/statement-of-scholars-7-october/, hämtat 2025-02-12. Martin Shaw utvecklade i Journal of Genocide Research några veckor senare sina teoretiska invändningar mot vissa formuleringar i uppropet, invändningar som härrör från den uppfattning om folkmord som process som han utvecklat ur sina tidigare analyser av (västliga) ”degenererade krig”, mot Moses uppfattning om folkmord som en effekt av utvecklingen av ”permanent säkerhet” på statlig nivå. Slutsatsen var hur som helst att Shaw redan senhösten 2023 betraktade Israels aktioner som folkmord – men även Hamas attack som ”genocidal”. Martin Shaw, ”Inescapably Genocidal”, Journal of Genocide Research 3 januari 2024.

[11] Omer Bartov, “What I Believe as a Historian of Genocide”, New York Times 10 november 2023. https://www.nytimes.com/2023/11/10/opinion/israel-gaza-genocide-war.html, hämtat 2020-02-11.

[12] Application of the Convention on the Prevention and Punishment of the Crime of Genocide in the Gaza Strip (South Africa v. Israel) 29 december 2023. https://www.icj-cij.org/case/192, hämtat 2025-02-11.

[13] Abdelwahab El-Affendi, ”The Futility of Genocide Research After Gaza”, Journal of Genocide Research 18 januari 2024, s 6-7; dens., ”Gaza and the dilemmas of genocide scholars”, AlJazeera 3 februari 2024.

[14] Raz Segal, ”Settler Antisemitism, Israeli mass violence, and the cricis og Holocaust and Genocide Studies”, Journal of Palestine Studies 53:2 (2024), 65-66.

[15] Maggie Hicks, ”A Holocaust Scholar called Israel’s actions in Gaza ’Genocide’. I cost him a job offer”, The Chronicle of Higher Education 17 juni 2023 https://www.chronicle.com/article/a-holocaust-scholar-called-israels-actions-in-palestine-genocide-it-cost-him-a-job-offer, hämtat 2025-02-14.

[16] Raz Segal, ”Genocide Denial in Holocaust Studies”, Jacobin 01 (2025) https://jacobin.com/2025/01/gaza-genocide-holocaust-studies-germany, hämtat 2020-02-14.

[17] Mari Cohen, ”Can Genocide studies survive a Genocide in Gaza?”, Jewish Currents 19 december 2024 https://jewishcurrents.org/can-genocide-studies-survive-a-genocide-in-gaza, hämtat 2026-02-15.

[18] Shira Klein, ”The growing rift between Holocaust scholars ove Israel/Palestine”, Journal of Genocide Research 8 january 2025, https://digitalcommons.chapman.edu/history_articles/75/, hämtat 2026-02-24.

[19] Referens om att de stora tidskrifterna inte tagit upp saken.

[20] IAGS-Resolution-on-Gaza-FINAL.pdf, hämtat 2026-02-24.

[21] ”Member of genocide association says group’s leadership pushed through Israel condemnation without discussion”, Times of Israel 2 september 2025, Member of genocide association says group’s leadership pushed through Israel condemnation without discussion | The Times of Israel, hämtat 2025-02-14.

[22] IAGS RESPONSE – Google Dokument, hämtat 2026-02-14.

[23] Isaac Chotiner, ”The Holocaust historian defending Israel against charges of genocide”, The New Yorker 19 december 2025 https://www.newyorker.com/news/q-and-a/the-holocaust-historian-defending-israel-against-charges-of-genocide, hämtat 2026-02-14.

[24] Reactions to IAGS resolution on Gaza, Reactions to IAGS resolution on Gaza | International Association of Genocide Scholars, hämtat 2026-02-14.

[25] Resolution for Consideration at the January 2025 Business Meeting

 https://www.historians.org/perspectives-article/resolution-for-consideration-at-the-january-2025-business-meeting/, hämtat 2026-02-14; Marianne Dhenin, AHA’s Leaders Vetoed Its Members’ Condemnation of Scholasticide in Gaza — Again”, Thruthout 16 januari 2026 https://truthout.org/articles/ahas-leaders-vetoed-its-members-condemnation-of-scholasticide-in-gaza-again/, hämtat 2026-02-14.

[26] Linus Hellerstedt, ”Han skiljer på krigsbrott och folkmord”, Universitetsläraren 10 februari 2025 https://universitetslararen.se/2025/02/10/han-skiljer-pa-krigsbrott-och-folkmord/ hämtat 2026-02-15. Genom mailkontakt med den nuvarande föreståndaren, Roland Kostic, vet jag dock att han tillsammans med en kollega arbetar på en artikel om Gaza och folkmordsbegreppet.

[27] Olof Bortz, ”Israel kan inte vara fritt så länge landet förtrycker palestinierna”, Dagens Nyheter 28 september 2024; Olof Bortz, ”Beskrivningen av palestinier som mänskliga sköldar är del av informationskriget”, Sydsvenskan 5 januari 2025;  Matylda Jonas-Kowalik, Dagens Nyheter Debatt: “Jag ser min Förintelseöverlevande morfar i barnen i Gaza” (28 juli 2025). Dagens Nyheter; Matylda Jonas-Kowalik, Dagens ETC: reportage/intervju om Gaza (30 aug 2025). ETC.se; Matylda Jonas-Kowalik, Arbetaren: “Problemet är att misstänkta krigsförbrytare bjuds in” (16 sep 2025)

[28] Aron Verständig, ”Namnbytet underminerar judiskt perspektiv på Förintelsen”, Upsala Nya Tidning 2 januari 2025; Nathan Shachar, ”Uppsala universitet skämmer ut sig – vågar inte kopplas till Sveriges mest kända sionist”, Dagens Nyheter 9 januari 2025.

[29] Jacob Runevad Kjellmer, ” Internationellt upprop mot Uppsala universitet: ”Förolämpning”, SVT Kultur 30 januari 2025. Leonidas Aretakis, ”Efter kritikstormen: press på namnbyte dementeras”, Flamman 11 januari 2025. Jag har inte kunnat hitta uppropet publicerat offentligt på Internet, så antalet bygger på medieuppgifter.

[30] Se till exempel den långa debatten i Tidningen Curie, som ges ut av Riksbankens Jubileumsfond https://www.tidningencurie.se/debatt/vi-maste-kunna-samarbeta-med-forskare-fran-israel, hämtat 2026-02-15. Uppsala Declaration of Conscientious Objection har i skrivande stund 2775 undertecknare.  https://uppsaladeclaration.se/, hämtat 2026-02-15. Kritiken mot Uppsala universitet förekommer även i internationella pro-israeliska kanaler, t ex ”Swedish Uppsala University promoting BDS”, Israel Academia Monitor 11 juni 2025, https://israel-academia-monitor.com/2025/06/11/swedish-uppsala-university-promoting-bds/, hämtat 2026-02-15.

[31] Uttalandena, Statement from the founder of the IHRS Joel Citron 11 oktober 2023, och Statement from the Director of the IHRS 20 oktober 2023, publicerades på organisationens Facebooksida, förutom på hemsidan.

[32] Anders Persson, Antisemitism, gråzon eller legitim kritik av Israel? En genomgång av vanligt förekommande uttryck i debatten efter 7/10-attacken och kriget i Gaza, Segerstedtinstitutet Rapport 12, Göteborg 2024, 15.

[33] Dominik Döllinger, Christer Mattsson (föreståndare för Segerstedtinstitutet) och Pontus Rudberg, ”Många svenskar är blinda för antisemitiska budskap”, Dagens Nyheter 3 november 2023. Rudberg undertecknade som ende svensk Grabowskis uppropp som publicerades 17 november 2023, och är vad jag kunnat se de ende svenske forskare som förekommit i de nämnda uppropen. Han har dock inte undertecknat något av gruppens senare upprop. Mattsson uppmärksammades i juli 2024 efter att han berättat om en judisk flicka som inte uppvaktats på sin förskola när hon fyllde år eftersom hon var av judisk börd. Historien kunde dock inte verifieras. Flera stora dagstidningar, bland dem Expressen, valde att i efterhand avpublicera ledarartiklar om fallet. Händelsen uppmärksammades i SRs granskningsprogram Medierna 13 juli 2024 https://www.sverigesradio.se/avsnitt/ledarsidor-lekte-viskleken-om-grovsaltad-story-om-antisemitism .

[34] Jag har fått detta bekräftat genom mailkontakt i februari 2026 med redaktörerna för Historisk Tidskrift Anne Berg och Robin Ekelund och redaktören för Scandia, Martin Ericsson.

[35] Christian Andersson, ”Efter Gaza – en rörigare och farligare värld”, Arkiv – Tidskrift för samhällsanalys 17 (2025).

[36] Per Bauhn, ”Just war, human shields, and the 2023-24 Gaza War”, Israel Affairs 30:5 (2024).

[37] ” Experternas vändning: ”Tydligt att det är ett folkmord”, TV4-Nyheterna 29 juli 2025 https://www.tv4.se/artikel/wjIg0JJLVhMw3WTk7YXvI/experternas-vaendning-tydligt-att-det-aer-ett-folkmord, hämtat 2026-02-15.

[38] Se Martin Shaw, New Age of Genocide: Intellectual and Political Challenges after Gaza, London: Agenda Publishing 2025.

[39] A. Dirk Moses, The Problems of Genocide: Permanent Security and the Language of Transgression, Cambridge: Cambridge University Press 2021.

[40] A. Dirk Moses. ”An earlier Debate: Vietnam, International Law and the Question of Gaza”, Law and Critique 36 (2025), 299;

[41] Bartov 2025.

[42] Mark Klamberg, ”Här är bevisen för att Israel begår folkmord”, Sydsvenskan 7 augusti 2025 http://sydsvenskan.se/kultur/har-ar-bevisen-for-att-israel-begar-folkmord/ , hämtat 2026-02-21. Se även Mark Klamberg, Folkmord – Sverige och kampen om ett begrepp, Stockholm: Fri Tanke 2025, 139-142.

[43] Den klassiska formuleringen av den föreställningen är Yehuda Bauers artikel ”On the place of the Holocaust in history” Holocaust and Genocide Studies, 2:2 (1987), 209–220. Bauer ändrade senare sin uppfattningen och kallade Förintelsen istället ”unprecedented”, se Yehuda Bauer, ”On the Holocaust and other Genocides”, Joseph and Rebecca Meyerhoff annual lecture 5 October 2006, Washington: United States Holocaust Memorial Museum.

[44] Daniel Blatman & Amos Goldberg, ”There’s no Auschwtz in Gaza. But it’s still Genocide”, Haaretz 30 januari 2025 https://www.haaretz.com/israel-news/2025-01-30/ty-article-magazine/.highlight/theres-no-auschwitz-in-gaza-but-its-still-genocide/00000194-b8af-dee1-a5dc-fcff384b0000, hämtat 2025-02-21

[45] Shmuel Lederman, ”A not so textbook case of genocide”, Journal of Genocide Research 19 September 2025.

[46] Användningen av ai-systemet Lavender, som väljer ut bombmål genom ai, avslöjades först av journalisten Yuval Abraham i den israeliska nättidningen +972 Magazine, och följdes strax därefter upp av Washington Post. Yuval Abraham, “‘Lavender’: The AI machine directing Israel’s bombing spree in Gaza”, +972 Magazine 3 april 2024 https://www.972mag.com/lavender-ai-israeli-army-gaza/; Ishaan Tharoor, “Israel offers glimpse into terrifying world of military AI”, Washonton Post 5 april 2024 (och en serie efterföljande artiklar) https://www.washingtonpost.com/world/2024/04/05/israel-idf-lavender-ai-militarytarget/.

[47] Jag skrev själv ganska utförligt om det här på min tjänsteblogg vid Mittuniversitetet, i början av oktober 2025 https://wondrous-matsdelandc7973a7bec.wordpress.com/2025/10/02/norska-forintelseforskare-kritiseras-av-den-norska-avdelningen-av-adl-bnai-brith/ hämtat 2026-02-21.

[48] Ingrid Lomfors, “Masha Gessens relativisering av Förintelsen är stötande”, Dagens Nyheter 27 december 2023 https://www.dn.se/kultur/ingrid-lomfors-masha-gessens-relativisering-av-forintelsen-ar-stotande/; Lomfors har därefter inte återkommit offentligt i frågan förutom en kort radiointervju 9 oktober 2025 där hon uttrycker visst hopp angående den då tillkännagivna vapenvilan. https://www.sverigesradio.se/artikel/hoppfulla-uddevallabor-efter-overenskommelsen-mellan-israel-och-hamas

[49] Petra Mårselius, “Gaza ingår inte i vårt uppdrag”, Dagens ETC 9 december 2025, https://www.etc.se/debatt/gaza-ingaar-inte-i-vaart-uppdrag. Skillnaden mellan myndigheterna kan nog hänföras till HL-Senterets större oberoende.

[50] Som Taner Akçam, professor i sociologi vid universitetet i Leipzig, framhåller, sammanhänger konflikten inom forskningsfältet med en generell mentalitetsförändring i global skaka. Taner Akçam, ”What is the future of our field, and what new perspectives do we need? Eleven theses”, Journal of Genocide Research 18 september 2025 https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/14623528.2025.2556583, hämtat 2025-02-21

[51] Martin Shaw, ”The Dam of Gaza Genocide Denial Has Broken”, New Lines Magazine 21 juli 2025 https://newlinesmag.com/argument/the-dam-of-gaza-genocide-denial-has-broken/ hämtat 2026-02-21; ”The genocide that changed the world”, Journal of Genocide Research 19 september 2025, https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/14623528.2025.2556575, hämtat 2026-02-21.

[52] För ett extremt exempel, se t ex Alvin H. Rosenfeld, ”The pornography of Anti-Semitism: Turning political arguments into sex-like violence”, Commentary Magazine, mars 2026 https://www.commentary.org/articles/alvin-rosenfeld/antisemitism-pornography-violence/, hämtat 2026-02-21. För en mer sansad variant av samma motsättning, se den välargumenterade och Adorno-exegetiska diskussionen mellan Dirk Moses och Philipp Lenhard i Berlin Review No 14, 16 och 17, 2025-2025, https://blnreview.de/, hämtat 2026-02-21.

[53] Camilla Boisen, ”The stories we tell ourselves about peace and genocide”, Modern Intellectual History (2026), 14-16.

Vad pratar akademiker om med varandra? Komplicerade vetenskapliga problem? Vanligt skvaller?

Nja, högst på topplistan skulle jag nog placera hyror. Precis som muséer utsätts universitet och högskolor för en märklig låtsasmarknad (det handlar ju om specialbyggda lokaler som vi inte får lämna, och som inte kan användas till så mycket annat) och skenande hyror. Det är faktiskt så att kurser övergår till distansundervisning eftersom lokalerna är för dyra. Så står de tomma istället.

Den högre utbildningen har dränerats på pengar sedan nittiotalet, och det går knappast att säga att en examen för trettio år sedan är helt jämförbar med en examen idag. Lärartiden har minskat, liksom studiemedlen, och enligt de mätningar vi gör verkar det som om heltidsstudier genomförs på ungefär halvtid eller strax därunder. Studenterna blir ändå godkända, eftersom våra inkomster (delvis) är beroende av det som kallas ”genomströmning”, och eftersom denna utveckling har pågått i ganska maklig takt under väldigt lång tid har det inte varit helt lätt att urskilja konsekvenserna – från det ena året till det andra är det ju inte så stor skillnad.

I takt med att resurserna minskar styrs de också över från vanlig undervisning till det som brukar kallas examination, det vill säga rättande av tentor och inlämningsuppgifter och närvarokontroll på seminarier. Examinationen blir ju viktigare ju mindre vi träffar studenterna, eftersom vi då inte riktigt vet hur de klarar sig. Tidigare i år föreslog forskarna Johan Alvehus och Eddy Nehls, kanske lite med glimten i ögat, och dessutom föranlett av den ytterligare utmaningen med ai-texter, att vi skulle sluta examinera och bara undervisa. Dels för att vi då via undervisningen skulle veta ungefär hur det gick för studenterna, men dels också för att examinationerna tappar i värde när undervisningen skalas ner (och det blir lättare att fuska). Vad är det egentligen vi intygar att studenterna kan? Det kom invändningar som gick ut på att näringslivet ändå behöver examen som kvalitetssäkring, och det argumentet kan man ju förstå. Det gäller givetvis också i den offentliga sektorn, där t .ex. den så kallade ”lärarlegitimationen” bara är en omdöpning av det som tidigare kallades examen på lärarutbildningen. Men jag tror att näringslivet kanske inte riktigt vet hur dessa examina går till. För att ta ett exempel – när jag examinerade masteruppsatser i Uppsala och Stockholm för femton år sen hade jag 16 timmar på mig för varje uppsats (inklusive själva seminariet, oftast på två timmar, och efterarbete). Idag, på Mittuniversitetet, ska vi klara samma sak på sex timmar. Är man medveten om detta, kanske man ser att problemet är större än examen eller inte examen.

Ett annat bekymmer är hur väl vi tar hand om de studenter som har svårare än andra. Mittuniversitetet har ett särskilt uppdrag att hjälpa studenter från studieovana hem i regionen (Västernorrland är den region i landet som har lägst genomsnittlig utbildningsnivå). Det finns också duktiga människor som arbetar med detta. Men Mittuniversitetet är också ett lärosäte som satsar hårt på distansutbildning, och en mycket stor del av de studenter som vi överhuvudtaget har, har vi under sommaren. Själv arbetar jag med två sommarkurser med sammanlagt omkring 250 studenter. Men då visar det sig att nästan alla stödfunktioner, inklusive studenthälsan och den psykiatriska hälsan, är stängda under sommaren. Möjligheten för funktionsvarierade att ansöka om pedagogiskt stöd och anpassad examination stängs redan den 15 juni, en vecka efter att kurserna inleds (och tio dagar efter att det blivit möjligt att registrera sig på kurserna). Sedan kan man inte få något stöd beviljat, oavsett hur stora svårigheter man har. Vi som är lärare vet att detta skapar problem för många studenter, men så ser det ut, år efter år.

Det är såklart lätt att säga att den högre utbildningens problem beror på bristande resurser. Det är klart att det finns andra problem. Men det blir åtminstone inte bättre av att vi som arbetar med den blir färre.

Det var länge sen jag skrev något nytt blogginlägg. Det beror framför allt på att jag inte längre får betalt för att blogga. Men nu har jag bestämt mig för att sätta igång bloggen igen. Inläggen blir mer sporadiska och kanske mindre genomarbetade, men då och då kommer det ändå ett.

Under veckan har jag varit på historikerkonferens i Malmö. För historikernas del är det Svenska Historiska föreningen som arrangerar mötena. Det innebär att man måste bli medlem i denna aningen toppstyrda organisation och därmed även prenumerant (digital) på deras tidskrift (Historisk Tidskrift). Så är det i de flesta ämnen, men skillnaden är att övriga ämnesorganisationer är av senare datum och fungerar på ett modernare sätt.

De svenska historikermötena arrangeras vart tredje år (det blev ett års förskjutning i samband med pandemin) och på konferensmiddagen tillkännagavs att nästa möte arrangeras 2029 av det som ännu heter Södertörns Högskola i Huddinge strax söder om Stockholm (jag skriver ännu eftersom många lyft kravet att Södertörn borde få bli ett universitet). Det finns mycket att säga om själva mötet – historikernas nationella konferenser har av tradition höga avgifter och bland annat bjuds vi in till en middag för 1000 kronor kuvertet. Det är klart att sådant fungerar utestängande och mycket riktigt var det inte många doktorander på plats – åtminstone inte så många som det kunnat vara.

Jag gillar Malmö som stad så det var trevligt att vara där. Eftersom hotellrummen tog slut måste jag bo i Köpenhamn – men det passade mig bra den här gången eftersom jag hade lite saker att kolla upp på Rigsarkivet. Jag missade därmed ett par sessioner, men hann ändå med att lyssna på mycket. Ett tema som flera lyfte fram var att det borde finnas andra sätt att rapportera historisk forskning än de engelskspråkiga artiklar som både anställningsråd och forskningsfinansiärer försöker styra oss mot. Varför inte skriva dikter? Eller rita serier?

Det är klart att det finns en poäng med det traditionella sättet, även om just historia passar rätt illa att klämma in i korta artiklar styrda av en massa formaliakrav (och därmed inte särskilt läsvänliga). Samtidigt finns en poäng med att använda bedömningssätt som bygger på kollegial expertkunskap fjärran från den marknadslogik som styr det mesta andra i samhället. Å andra sidan fuskas det ibland med de lokala anställningsbedömningarna och därmed blir det iallafall viktigt att sälja in sig, göra sig ett namn och ett varumärke och bygga det som kallas socialt kapital och ett rykte som pålitlig och kanske lite oförarglig, ungefär som vi varje annan anställning. Ja, kanske, och isåfall är det ju klokt att synas på andra sätt än de som ger formella meriter. Är det bra att även universitetssystemets meriteringssystem perforeras av marknadstänkande och en smula korruption? Samtidigt som de hårt uppstyrda meriterande artiklarna utmanas av former som snarare för tanken till konstnärlig verksamhet. Det får vi väl fortsätta diskutera.

Något vi däremot inte diskuterade var det pågående folkmordet i Gaza. Det kan man tycka är konstigt med tanke på att just historiker på många andra håll är väldigt aktiva när det gäller att fundera på vad det är för mekanismer som är verksamma i Gaza och på Västbanken (och naturligtvis Hamas terrorangrepp som utlyste det här ledet i den många decennier långa händelsekedjan). Våra kollegor i de nationella föreningarna för sociologer och socialantropologer har nyligen haft frågan uppe på sina nationella träffar och där pågår en levande debatt. Varför inte ibland oss historiker? Jag har skrivit en längre text där jag försökt diskutera det, men ett par dagar innan mötet fick jag veta att den refuserats från den antologi den var tänkt för. Jag hoppas hitta någon annanstans att publicera den.

I onsdags hade jag, på kvällen efter ett arkivbesök i Frankfurt am Main, möjlighet att lyssna till ett publikt seminarium organiserat av Institut für Sozialforschung i samarbete med Freudinstitutet i samma stad. Det har sin speciella historia, på två sätt. Det ena är samarbetet mellan de båda instituten. På den tillträdande föreståndaren Max Horkheimer initiativ invigdes 1930 ett psykoanalytiskt institutet på en av våningarna i Institut für Sozialforschungs (IfS) lokaler. Jag har skrivit om det i en av artiklarna i ett nummer av tidskriften Arkiv som kom för ett par år sedan. Det psykoanalytiska institutet var en i den rad av gratiskliniker för fattiga som inrättats på Freuds initiativ under 20-talet, framför allt i Berlin och Wien. Men det innebar också att IfS ändrade inriktning, från den koncentration på arbetarrörelsens historia och utgivning av Marx och Engels arbeten som präglat de första åren, till den mix av odogmatisk marxism och psykoanalys som kom att bli känd som kritisk teori och som är det den så kallade Frankfurtskolan är känt för. Den förste föreståndaren för det psykoanalytiska institutet, Erich Fromm, skrev en rad viktiga artiklar och både teoretiska och empiriska delar av den banbrytande antologin Auktoritet och familj från 1936. Men den antologin utgavs i exil i Paris när både marxister och psykoanalytiker och många judar tvingats fly Tyskland och snart också Österrike. Institut für Sozialforschungs hus, i det som då var den senaste arkitekturstilen, bombades sönder under kriget och först i början på femtiotalet restes ett nytt hus (med ekonomiskt stöd från den amerikanska ockupationsmakten).

Att IfS, återinvigt 1950, nu under den nya direktorn Stephan Lessenich återknyter kontakten med psykoanalysen är en viktig markering och riktningsgivare inför framtiden och diskussionen visade att det fortfarande är en lyckosam kombination.

Men det var inte kvällens enda historiska markering.

Seminariet var en del av en serie seminarier som hålls i kulturhuset Dondortryckeriet, en verkstadsfastighet med typiskt tyskt förflutet (ursprungligen judiska ägare, därefter socialdemokratiska och 1933-45 trycktes där nazistpartiets skrifter). Inför ett rivningshot ockuperades fastigheten 2023. En specialenhet ur den tyska polisen utrymde tryckeriet och sedan dess har en serie processer dömt ockupanterna till mer eller mindre hårda straff – processer som inte på något sätt är avslutade. Att IfS nu väljer att hålla sina publika seminarier där är därmed också ett sätt att visa solidaritet med ockupanterna, vilket Lessenich framhöll i sitt öppningsanförande. Det är pikant inte minst eftersom det är Frankfurts universitet som står bakom stämningen, och visar därmed på att IfS även fortfarande har ett komplicerat förhållande till det universitet som det, genom en invecklad konstruktion, trots allt tillhör.

Diskussionen kom i hög grad att handla om en inte så uppmärksammad sida hos den franske sociologen Pierre Bourdieu (1930-2002), hans intensiva Freudläsning. Bourdieu är kanske mest känd för sitt habitusbegrepp, hur människor i sina kroppar formas av samhället och utan att tänka på det reproducerar sin anpassning. Det ligger inte så långt från Freuds begrepp om det omedvetna, och kanske också hans tanke att vi bygger en kultur byggd på repressionen av våra impulser. Det finns också paralleller till Adorno, som uttryckte ett främlingskap både inför den avancerade kapitalismen, den administrerade samhället, som han uttryckte det, och också som en av de tyska judar som lyckats fly och undgå Förintelsen, de skuldkänslor som det innebar och ett främlingsskap inför de tydliga spår av nazism som det västtyska samhälle han återvände till ännu bar på. Bourdieu, å sin sida, byggde sin intellektuella bas från sina upplevelser som värnpliktig fransk soldat i Algeriet, under landets befrielsekrig mot Frankrike, och de etnologiska studier han utförde i landet efter att han avmobiliserats. På många sätt kan man säga att han också återvände till sitt hemland som en främling och liksom Adorno utvecklats till sociolog under sin vistelse i USA kunde Bourdieu utveckla sin sociologi ur den etnologi han själv skapat som främling i Algeriet.

Även om det inte berördes i diskussionen finns det också likheter mellan Boudieus habitusbegrepp och den mer kroppsliga tolkning av psykoanalysen som gjordes av Freudlärjungen Wilhelm Reich. Hur omedvetna impulser påverkar våra kroppar är idag ganska väl utforskat, och Didier Eribon har i sina böcker om föräldrarna också diskuterat hur kränkningar och tillbakatryckta aggressioner kan ge tydliga somatiska utslag och till och med driva människor mot undergång. Det blev en ytterst välbesökt diskussion som visade vägen mot en mer kroppslig förståelse av samhället.

Förra veckan var jag i bastustaden Basel (den schweiziska delen, delar av staden ligger också i Frankrike och Tyskland). Där ordnades konferensen Gegen/Moderne: Kulturkämpfe um die Gegewart (Mot/modernitet: kulturstrider om samtiden) av stadens universitet i samarbete med Institut für Sozialforchung (som ligger i Frankfurt am Main). Institutet grundades i början av femtiotalet av filosoferna Max Horkheimer och Theodor W. Adorno och förvaltade den kritiska teori som utvecklades i ett institut med samma namn i Frankfurt från 1924. Värdar för konferensen var sociologerna Oliver Nachtwey och Caroline Amlinger, som 2022 gav ut den hyllade studien Gekränkte Freiheit (till engelska för ett år sedan som Offended Freedom), som handlar om hur en ny typ av auktoritär personlighet uppstod, knuten till önskan att skaffa sig själv framgång i ett oreglerat marknadssamhälle (jag har skrivit om den studie tidigare). Amlinger och Nachtwey utkom i måndags med en ny omfattande studie, Zerstörungslust (Suhrkamp), som jag kommer att återkomma till.

Detta är den första av två rapporter från konferensen, och handlar om dess höjdpunkt,  torsdagskvällens samtal med litteratursociologen Klaus Theweleit. Han skrev i mitten av sjuttiotalet en klassisk avhandling, Männerfantasien, om de litterära stycken som skrevs av de så kallade frikårssoldaterna – tyska och österrikiska soldater som efter första världskriget användes för att slå ner protester och uppror – en bok som fått ny aktualitet i tider av konservativa mansrörelser. Med hjälp av psykoanalytisk teori kunde han visa att dessa män drevs av ett hat mot sin egen kroppslighet, och än mer mot det de uppfattade som den kvinnliga kroppens gränslösa flöden. Tanken var att pojkar som hanterats våldsamt när de var små förlorat förmågan att älska den egna kroppen och dess förmågor och funktioner och därför reagerar med ilska både mot det som hotade deras integritet och än mer mot andra personer som inte kontrollerade sin egen kroppslighet med samma stränghet som de gjorde själva. Eftersom de inte heller fått möjlighet att utveckla sammansatta personligheter kunde de inte heller helt kontrollera hur de förhöll sig till andra – vissa personer (och samhällsföreteelser) underkastade de sig motståndslöst, andra avskärmade det sig från med våldsamt hat.

Ja, det här var en sammanfattning av ett tvåbandsverk om drygt åtta hundra sidor (den redan slutsålda nyåtgåvan från 2019 utvidgad till nästan 1300), och den finns översatt till svenska så läs det gärna själva. Theweleit försökte förklara varför Tyskland utvecklades till ett nazistiskt rike och framförallt vilka det var som lät sig värvas till de brunskjortade stormtrupperna, SA. En vaken student frågade honom hur det kom sig att högerextremismen nu åter är på frammarsch, med tanke på att dagens ungdomar uppfostrats på ett helt annat sätt än de som föddes i början på förra seklet. Idag är det ovanligt att barn agas (även om det i Tyskland inte förbjöds förrän år 2000), och både skolor och familjer förväntas diskutera med barnen istället för att kräva lydnad. Den psykoanalytiska förklaring som bygger på att barn som möter våld när de är små också blir våldsamma vuxna får problem om högerextremismen blir så stark även bland barn med demokratisk uppfostran.

Det höll Theweleit med om. Däremot, påpekade han, har det offentliga samtalet förgrovats på ett sätt som inte förekommit tidigare i det demokratiska Tyskland (och det är, vill jag nog säga, än värre i Sverige). Det rationella samtalet där argument får mötas, som tyska samhällsvetare gärna förknippar med filosofen Jürgen Habermas, har ersatts av känslobaserat signalerande, utan egentligt budskap – efter den amerikanske fascisten och Trumpsupportern Steve Bannons devis, ”Fill the Zone with Shit!”. Samtidigt förlorar unga människor ofta sitt sociala sammanhang i ett samhälle bygger allt mer på materiell status, de isoleras och utlämnas åt starkare krafter. Många är arbetslösa eller saknar utbildning och dras däremot lätt in i ett hänsynslöst samhällsklimat. Men även skolorna utsätter unga för ett hårt tryck, där de tvingas att konkurrera istället för att samarbeta. De ska hela tiden förbättra sig – istället för sitt samhälle. Självoptimering är fascism! sa Theweleit och utlöste kvällens största applåd.

Omer Bartov är en amerikansk historiker, född i Israel, som är verksam vid Brown university i Rhode Island. Han är visserligen 71 år fyllda, men amerikanska universitet är inte lika snabba med att göra sig av med äldre personal som de flesta europeiska. Jag läste hans idag klassiska bok om den reguljära tyska krigsmaktens delaktighet i Förintelsen för 25 år sedan, och har följt hans produktion sedan dess. De senaste åren har han, som jag tidigare skrivit om i bloggen, ägnat mer uppmärksamhet åt situationen i Israel, bland annat med boken Genocide, the Holocaust and Israel – Palestine (2023) och i vår kommer Israel – What west wrong?

Bartov är uppvuxen i Israel och deltog bland annat i Yom Kippurkriget 1973, vid fronten mot Syrien. Liksom den svenske journalisten Göran Rosenberg, som är född i Södertälje men bodde i Israel som ung på 1960-talet, kan han förankra sin kritik av den israeliska politiken i en djup kunskap om det israeliska samhället. Det är de långa historiska linjerna som intresserar honom – valen som kunde gjorts vid olika historiska tillfällen, kopplingen (inte jämförelsen) mellan Förintelsen och Nakba, där ett bortdrivet folk drev bort ett annat, hur folkmord till skillnad från vanliga krigsförbrytelser tenderar att dra med sig hela samhällen och involvera alla som inte direkt sätter sig till motvärn, om hur den pluralistiska och kulturellt rika sionistiska rörelsen – en av flera strategier som utvecklades som svar på de starka antisemitismen och förföljelserna i östra och centrala Europa decennierna runt förra sekelskiftet – utvecklades till den koloniala och våldsamma ideologi som idag behärskar den israeliska regeringen.

Men han är för den skull inte rädd för att uttala sig om samtida händelser, utifrån de kunskaper han har. Det folkmord (Bartov hör till de forskare som anser att det handlar om just ett folkmord) som skedde i Gaza hade enkelt kunnat stoppas, konstaterar han. Biden hade redan hösten 2023 kunnat förklara för Netanyahu att det räcker nu och avbrutit det hela på ett par veckor. Även EU, Israels viktigaste handelspartner, hade kunnat sätta stark press men valde att inte göra någonting. Bartov ser flera skäl till detta – givetvis den historiska kopplingen (Förintelsen), men sannolikt spelade mer pragmatiska skäl in. Israel förfogar över militärteknologi som är central för européerna inför hotet från Ryssland och även om de kanske tar avstånd från mycket av brutaliteten finns det en hel del i hur Israel hanterar förtryckta massor, som tilltalar politiker i populismens USA och Europa – det finns ”något där” för dem, som Bartov uttrycker saken.

Men argast är han på sina egna kollegor, alla de experter som valt att tiga och inte använt sina kunskaper för att kritisera och sprida insikt om det som sker. Särskilt minns han ett möte, jag låter honom utveckla det lite enligt mina anteckningar:

– Historiskt sett har akademiker och intellektuella under 1800- och 1900-talen varit fega. Jag är en del av den professionen. De har ofta förrått sanningen. Som vi vet blev de ganska snabbt ”gleichgeschaltet” [det vill säga, tvingade eller övertygade att anpassa sig till den nazistiska regimen]i Tyskland. Och jag tänker inte på mig själv som särskilt modig. Jag har kollegor i Israel, som sagt ifrån fast de utsätts för mycket mer risker och tryck än jag.

– Men jag undrar över kollegor i Tyskland, i Storbritannien, i Förenta staterna som inte vill säga ett ord. Och jag ska bara säga, du känner till den här historien. Jag tillhörde redaktionsrådet hos [tidskriften] Yad Vashem Studies [som ges ut av det världsberömda minnescentret över Förintelsen i västra Jerusalem] och det redaktionsrådet består av folk som inte får betalt för det, de gör det frivilligt. De flesta av dem är utlänningar, alltså inte israeler. Och förra sommaren sa jag på ett möte, ”Hörni, vi måste säga något. Vi tillhör redaktionsrådet för en tidskrift publicerad av Yad Vashem, som talar om aldrig igen, och vi säger inget om vad som pågår. Vi måste uttala oss på något sätt.” Och mina kollegor som var tyska, franska, brittiska, amerikanska och israeliska sa inget.

– Då lämnade jag rådet eftersom jag inte kunde fortsätta med tystnaden. Vi har sett att en majoritet av de historiker som skriver om Förintelsen och en majoritet av institutionerna, muséerna, arkiven som är ägnade att minnas Förintelsen, till den minneskultur som skapades i Tyskland, i Israel, skapades i USA, som var tänkt att inte bara handla om Förintelsen utan att aldrig igen handlade inte om att Förintelsen inte skulle hända igen, för den hade redan hänt. Att dessa institutioner inte sagt något är – för min är det personligt. Jag tror att det skulle vara väldigt svårt att försvara att dessa institutioner kan vara kvar när de varit tysta inför vad staten Israel gjorde.

Bartov sätter fingret på den klyfta mellan folkmordsforskare och Förintelseforskare som jag skrivit om tidigare – och det är intressant att det är just museifolk och pedagoger som i första hand anslutit sig till det upprop till försvar för Israels politik som publicerades som svar på IOGS ställningstagande i somras. Han var efterfrågad i Tyskland – det korta besök som den lilla (tyskspråkiga) tidskriften Berlin Review bjöd in honom till utvecklades till en dryg veckas turné genom Tyskland. Samtalet i Berlin, som leddes av redaktören Tobias Haberkorn avslutade besöket. Måndagen hade han ledig, sen flög han tillbaka för att kunna hålla sin regelbundna föreläsning idag, onsdag.

Ed: Nu finns samtalet även på YouTube.

Centrum för forskning om Förintelsen och folkmord – och antisemitism och nationella minoriteter – i Norge ligger i Vidkun Quislings gamla bostad Villa Grande alldeles intill Oslofjorden. HL-senteret, som institutionen heter, har legat där sedan 2006, fem år efter att den bildades, och driver också ett museum. Det är knutet till men delvis oberoende av Oslo universitet.

För en dryg vecka sedan angreps centrumet av den norska avdelningen av logen B’nai B’rith, i USA mer kända som ADL (Anti-Defamation League), en organisation som logen grundade i New York 1913. ADL publicerar bland annat världsomfattande statistik över antisemitiska brott och har länge varit en respekterad källa för kunskap om antisemitismens utveckling och utbredning. Under det pågående folkmordet i Gaza har de emellertid också närmat sig den israeliska regimen, och avfärdat kritik mot den israeliska militärens framfart som antisemitism. Den typen av kritik riktas nu också mot HL-senteret, som enligt rapporten har ”uden faglig grundlag stöttet folkemordanklage mot Israel”. Logen kräver att centrumet förlorar finansiering och att den norska regeringen inleder en utredning.

Rapporten verkar inte vara publicerad på någon officiell hemsida. Den norska avdelningen är inte heller angiven på B’nai B’riths internationella hemsida och saknar vad jag kan se en egen hemsida – de anger bara en gmail-adress som kontaktuppgift. Det verkar med andra ord som att det hela satts ihop snabbt och lite improviserat. Diskussionen har i första hand förts i vänstertidningen Klassekampen (jag tvingas här länka till en sida med betalvägg, men det går att ta ett 1-kronesabonnemang). Där framgår att de båda författarna arbetar med resor till Auschwitz och är oroliga för att minnet av Förintelsen ska skadas genom de jämförelser som de märker att en del börjar göra med folkmordet i Gaza. En lösning, menar de, vore att inte tala om folkmord förrän det finns domar i domstol. Även Mosaiska församlingen meddelar att de oroas av att norska judar börjar tappa förtroendet för HL-senteret. Samtidigt har andra norska judar uttrycket sitt stöd för HL-senteret.

En viktig del av bakgrunden till allt detta är förstås att Norge har ett eget sår – nästan hälften av de norska judarna mördades, huvudsakligen i Auschwitz, och det har flera gånger diskuterats om den norska motståndsrörelsen gjorde tillräckligt för att hjälpa dem. Centrumets föreståndare Jan Heiret avfärdar kritiken och menar att de har väl på fötterna när de kallar det som sker i Gaza för folkmord. Han framhåller också att det pågår omfattande forskning om hur norska judar upplever situationen efter 7 oktober 2023.

Det bör nämnas i sammanhanget att en månad tidigare angreps HL-senteret istället för att ha väntat alltför länge (juni 2025) med att benämna det som händer i Gaza för folkmord, och att det saknas forskning om hur palestinier i Norge upplever situationen. Det ledde till en diskussion i Klassekampen i slutet av augusti med forskaren Cora Alexa Döving, som delvis gav kritikerna rätt.

Det finns säkert mycket att lära av detta för alla parter, men det hedrar åtminstone HL-senteret att de, utan att tumma på vetenskapligheten, ser till att befinna sig mitt i samhällsdebatten. Det är en del av poängen med ett sådant forskningscentrum.

Igår publicerades ett upprop från 122 samhällsforskare, såvitt jag vet det första i sitt slag i Sverige, som kräver att den svenska regeringen som reaktion på det pågående folkmordet vidtar en rad åtgärder på det diplomatiska och handelspolitiska området. Undertecknarna är huvudsakligen verksamma inom freds- och konfliktforskning och krigsvetenskap, och har därmed givetvis expertkunskap. Folkmordsforskarna lyser dock fortfarande med sig frånvaro.

Amerikanska Center for Human Rights and Justice har startat en insamling för studenter och forskare från Gaza som på grund av ändrade visabestämmelser inte kan ta sig till USA. Förhoppningen är att de istället ska kunna ta sig till andra länder, inte minst i Europa.

Mittuniversitetets ledning har tidigare lanserat hjälp till akademiker i Gaza som ett sätt att ge ett positivt bidrag i samband med de pågående människorättsbrotten(istället för att bryta med israeliska institutioner). Det är väl rimligt att tro att lärosätet kommer att ta den här chansen och bjuda in några av dem som nu inte kommer att kunna åka till USA.