En av de bästa böcker jag läst är Per Olov Enquists självbiografi Ett annat liv som på ett hundratal sidor mitt i skildrar hans alkoholism på ett sätt som inte går att komma undan. Men han har skrivit mycket annat bra också, och främst kanske dokumentärromanen/New Journalism-reportaget/rapportboken Legionärerna om de 146 tyska soldater av baltisk härkomst som vid årsskiftet 1945-46 överlämnades (inte utlämnades) till Sovjetiska myndigheter.
Först ska jag kanske gå igenom omständigheterna kring själva händelsen. Den svenska regeringen hade från den första maj 1945 infört ett totalt förbud mot att ta sig in i Sverige. Detta var möjligt att göra genom en undantagsbestämmelse i det som då kallades utlänningslagen, som för övrigt fortfarande var en tillfällig lag som uppdaterats vid en rad tillfällen efter att den infördes 1927. Undantagsbestämmelsen gällde och gäller bara vid extrema krislägen och har därefter såvitt jag vet bara använts vid ytterligare två tillfällen (det så kallade ”Luciabeslutet” riktat mot muslimska flyktingar från Bulgarien och ”andrummet” infört 2015 riktat i första hand mot likaledes muslimska flyktingar från Syrien och Somalia). På våren 1945 handlade det naturligtvis om osäkerhet inför krigsslutet. Sverige hade våren 1940 mottagit omkring 40 000 flyktingar från Norge, bland dem också soldater som korsade gränsen för att undvika krigsfångenskap (främst norska, men även ett fåtal tyska). Vintern 1944-45 kom nästan lika många från norra Finland, i samband med det korta kriget i finska Lappland mellan finska och tyska styrkor som föranletts av villkoren i stilleståndsavtalet mellan Finland och Sovjetunionen.
Det var för att undvika liknande situationer som Sverige stängde gränsen. Det största problemet var förstås Norge, där fortfarande omkring en halv miljon tyska soldater fanns med order att hålla ut så länge som möjligt. Om det blivit nödvändigt att driva ut dem kunde hundratusentals tyska soldater ha valt att gå över gränsen för att undvika en uppenbart meningslös strid (och sovjetisk krigsfångenskap med tanke på att sovjetiska styrkor redan gått in i norra Norge). Men det fanns förstås andra fronter – i Baltikum höll tyskarna fortfarande ett område i västra Lettland där en stor styrka blivit kvar efter att resten dragit sig tillbaka hösten 1944.
Som alla vet, löste sig situationen både i Norge och Danmark genom en framförhandlad kapitulation. Ett fåtal soldater tog sig ändå till Sverige och dessa överlämnades så småningom till britterna via Lübeck. Betydligt fler kom från den likaledes kapitulerande armégruppen i Lettland, och där tillkom svårigheten att många av dem kom över havet, ofta i dåliga eller överlastade båtar som det inte gick att avvisa av rena sjöräddningsskäl. Omkring 2500 soldater från den tyska armén internerades i Sverige. Inte alla var tyskar, utan de kom från många olika länder (och bland annat fransmännen hämtades hem genom ambassadens ansträngningar). Men huvudintresset riktades mot 146 av dem, som kom från de baltiska staterna (nästan samtliga letter).
När vi pratar om de baltiska staterna måste man komma ihåg att det är hur vi idag ser saken. Liksom Finland var de delar av Tsarryssland (delvis erövrade från Sverige) som avskiljts i samband med revolutionen och inbördeskriget 1917-21 och blivit självständiga stater. Några månader efter att Finland framgångsrikt lyckats försvara sig under Vinterkriget tvingades de i juni 1940 acceptera en informell sovjetisk ockupation. När de knappt ett år senare annekterades deporterades de delar av befolkningen som ansågs opålitliga till det inre av Sovjetunionen och en del blev också offer för inrikesministeriet NKVDs terror. Detta, och kvarvarande motsättningar från inbördeskrigets dagar, ledde till att stora delar av befolkningen ett år senare till en början välkomnade de nazityska invasionstrupperna.
Sverige (samlingsregeringen) hade 1940 erkänt den Sovjetiska annekteringen av Baltikum, men det finns två sorters erkännande. Det som Sverige använde var ett de facto-erkännande, som gav vissa rättigheter diplomatiskt, men skiljer sig från ett de jure-erkännande som skulle inneburit att Sverige ansåg att Sovjetunionen lagligt införlivat republikerna. Ett de facto-erkännande innebar bara att Sverige förklarade att Sovjetunionen behärskade området. Den tyska ockupationen som följde veckor senare erkändes inte (på samma sätt som Sverige inte heller erkände ockupationen av Norge och Danmark eftersom vi ansåg att kriget fortfarande pågick).
Men detta var en viktig faktor i förhållande till de baltiska soldaterna. Ur sovjetisk synvinkel var de landsförrädare, och med tanke på att just landsförräderiet var den helt dominerande anklagelsepunkten i de samtidigt pågående uppgörelserna i bland annat Norge och Danmark – betydligt mer prioriterad än det fåtal rättegångar för rena krigsförbrytelser som samtidigt pågick – var det uppenbart att de baltiska soldaterna befann sig i en dramatiskt annorlunda situation än de tyska vapenbröderna. De senare kunde naturligtvis dömas för brott av olika slag som begåtts under kriget, men landsförrädare var de inte. Tvärtom hade de troget tjänat den nazityska regimen.
Allt detta bör man ha i minnet när man lyssnar på de båda poddavsnitt som tankesmedjan Katalys nyligen lagt upp om Enquists bok. I det första avsnittet medverkar historikern och ledamoten av Svenska Akademien Peter Englund, i det andra författaren och litteraturredaktören på Aftonbladets kultursida Rasmus Landqvist (för transparensens skull ska nämnas att jag är personligen bekant både med den ene av poddredaktörerna, Daniel Suhonen, och Landqvist). Jag ska att börja med varmt rekommendera dessa avsnitt och podden som helhet, som jag tycker är en härligt nördig och väl genomförd hyllning och analys av ett av efterkrigstidens största författarskap. Den är både underhållande och skarpsinnig. Jag har inte heller några invändningar mot den litterära analysen, den är som vanligt, vad jag kan bedöma, träffsäker. Men inte ens Englund (som var doktorandkollega med Curt Ekholm som 1984 publicerade en bastant avhandling om Baltutlämningen – vilken har också själv medverkade i som lägervakt) kan riktigt skilja ut det väsentliga i skeendet. I båda poddarna pratas det mycket om de utlämnade som eventuella krigsförbrytare. Det fanns några sådana, men eftersom jag en gång gjort mig besväret att gå igenom namnlistorna kan jag intyga att bland både tyskar och balter var andelen i den här gruppen betydligt mindre än genomsnittligt i tyska förband. Det beror framförallt på omständigheterna kring deras flykt. Dessa var de soldater som lämnats kvar när de tyska styrkorna evakuerades för att fortsätta striden i det egentliga Tyskland. Många kom helt enkelt från hamnsysslor eller hade tjänstgjort i luftvärnet (ofta som så kallade ”Flakhelfer”, födda 1928-29) eller, som i fallet med balterna, var tvångsrekryterade i tjugoårsåldern (om än i förband som kallades ”Waffen-SS Verfügungstruppe” vilket som bara betydde att de av rasteoretiska skäl inte tilläts ingå i den reguljära tyska armén). Hur man än ser på överlämningen (det fanns inga folkrättsliga skäl att genomföra den) var inte problemet att de överlämnade riskerade att åtalas för krigsförbrytelser. Sverige hade ett år tidigare deklarerat att krigsförbrytare inte skulle tas emot (vilket förstås inte hindrade oss att ändå ta emot och skydda rätt många). Risken handlade om att balterna skulle kunna behandlas som landsförrädare, eller brott även svensk lag vid den tiden straffade med döden i krigstid.
Jag är inte annorlunda än andra historiker som blir irriterade av insikten att de som pratar inte läst de böcker man lagt ner en del arbete på – och som i mitt fall till med förstadagsrecenserats av ingen mindre än just Per Olov Enquist (vilket var en av mina stoltare stunder även om han, helt rättmätigt, var långt ifrån okritisk).
Det finns en del annat också som har missförståtts, men jag nöjer mig med att hänvisa till en hyfsat vederhäftig folkrättslig utredning av händelserna.
Det här blev ett inlägg i egen sak, kanske lite småaktigt, och jag betonar att jag i rubriken säger just ”lätt” förvirring. Jag tycker som sagt mycket om podden. Men här blev det fel, helt i onödan.
Mats Deland 
Lämna en kommentar