Vad pratar akademiker om med varandra? Komplicerade vetenskapliga problem? Vanligt skvaller?
Nja, högst på topplistan skulle jag nog placera hyror. Precis som muséer utsätts universitet och högskolor för en märklig låtsasmarknad (det handlar ju om specialbyggda lokaler som vi inte får lämna, och som inte kan användas till så mycket annat) och skenande hyror. Det är faktiskt så att kurser övergår till distansundervisning eftersom lokalerna är för dyra. Så står de tomma istället.
Den högre utbildningen har dränerats på pengar sedan nittiotalet, och det går knappast att säga att en examen för trettio år sedan är helt jämförbar med en examen idag. Lärartiden har minskat, liksom studiemedlen, och enligt de mätningar vi gör verkar det som om heltidsstudier genomförs på ungefär halvtid eller strax därunder. Studenterna blir ändå godkända, eftersom våra inkomster (delvis) är beroende av det som kallas ”genomströmning”, och eftersom denna utveckling har pågått i ganska maklig takt under väldigt lång tid har det inte varit helt lätt att urskilja konsekvenserna – från det ena året till det andra är det ju inte så stor skillnad.
I takt med att resurserna minskar styrs de också över från vanlig undervisning till det som brukar kallas examination, det vill säga rättande av tentor och inlämningsuppgifter och närvarokontroll på seminarier. Examinationen blir ju viktigare ju mindre vi träffar studenterna, eftersom vi då inte riktigt vet hur de klarar sig. Tidigare i år föreslog forskarna Johan Alvehus och Eddy Nehls, kanske lite med glimten i ögat, och dessutom föranlett av den ytterligare utmaningen med ai-texter, att vi skulle sluta examinera och bara undervisa. Dels för att vi då via undervisningen skulle veta ungefär hur det gick för studenterna, men dels också för att examinationerna tappar i värde när undervisningen skalas ner (och det blir lättare att funska). Vad är det egentligen vi intygar att studenterna kan? Det kom invändningar som gick ut på att näringslivet ändå behöver examen som kvalitetssäkring, och det argumentet kan man ju förstå. Det gäller givetvis också i den offentliga sektorn, där t .ex. den så kallade ”lärarlegitimationen” bara är en omdöpning av det som tidigare kallades examen på lärarutbildningen. Men jag tror att näringslivet kanske inte riktigt vet hur dessa examina går till. För att ta ett exempel – när jag examinerade masteruppsatser i Uppsala och Stockholm för femton år sen hade jag 16 timmar på mig för varje uppsats (inklusive själva seminariet, oftast på två timmar, och efterarbete). Idag, på Mittuniversitetet, ska vi klara samma sak på sex timmar. Är man medveten om detta, kanske man ser att problemet är större än examen eller inte examen.
Ett annat bekymmer är hur väl vi tar hand om de studenter som har svårare än andra. Mittuniversitetet har ett särskilt uppdrag att hjälpa studenter från studieovana hem i regionen (Västernorrland är den region i landet som har lägst genomsnittlig utbildningsnivå). Det finns också duktiga människor som arbetar med detta. Men Mittuniversitetet är också ett lärosäte som satsar hårt på distansutbildning, och en mycket stor del av de studenter som vi överhuvudtaget har, har vi under sommaren. Själv arbetar jag med två sommarkurser med sammanlagt omkring 250 studenter. Men då visar det sig att nästan alla stödfunktioner, inklusive studenthälsan och den psykiatriska hälsan, är stängda under sommaren. Möjligheten för funktionsvarierade att ansöka om pedagogiskt stöd och anpassad examination stängs redan den 15 juni, en vecka efter att kurserna inleds (och tio dagar efter att det blivit möjligt att registrera sig på kurserna). Sedan kan man inte få något stöd beviljat, oavsett hur stora svårigheter man har. Vi som är lärare vet att detta skapar problem för många studenter, men så ser det ut, år efter år.
Det är såklart lätt att säga att den högre utbildningens problem beror på bristande resurser. Det är klart att det finns andra problem. Men det blir åtminstone inte bättre av att vi som arbetar med den blir färre.
Mats Deland 
Lämna en kommentar