I onsdags hade jag, på kvällen efter ett arkivbesök i Frankfurt am Main, möjlighet att lyssna till ett publikt seminarium organiserat av Institut für Sozialforschung i samarbete med Freudinstitutet i samma stad. Det har sin speciella historia, på två sätt. Det ena är samarbetet mellan de båda instituten. På den tillträdande föreståndaren Max Horkheimer initiativ invigdes 1930 ett psykoanalytiskt institutet på en av våningarna i Institut für Sozialforschungs (IfS) lokaler. Jag har skrivit om det i en av artiklarna i ett nummer av tidskriften Arkiv som kom för ett par år sedan. Det psykoanalytiska institutet var en i den rad av gratiskliniker för fattiga som inrättats på Freuds initiativ under 20-talet, framför allt i Berlin och Wien. Men det innebar också att IfS ändrade inriktning, från den koncentration på arbetarrörelsens historia och utgivning av Marx och Engels arbeten som präglat de första åren, till den mix av odogmatisk marxism och psykoanalys som kom att bli känd som kritisk teori och som är det den så kallade Frankfurtskolan är känt för. Den förste föreståndaren för det psykoanalytiska institutet, Erich Fromm, skrev en rad viktiga artiklar och både teoretiska och empiriska delar av den banbrytande antologin Auktoritet och familj från 1936. Men den antologin utgavs i exil i Paris när både marxister och psykoanalytiker och många judar tvingats fly Tyskland och snart också Österrike. Institut für Sozialforschungs hus, i det som då var den senaste arkitekturstilen, bombades sönder under kriget och först i början på femtiotalet restes ett nytt hus (med ekonomiskt stöd från den amerikanska ockupationsmakten).
Att IfS, återinvigt 1950, nu under den nya direktorn Stephan Lessenich återknyter kontakten med psykoanalysen är en viktig markering och riktningsgivare inför framtiden och diskussionen visade att det fortfarande är en lyckosam kombination.
Men det var inte kvällens enda historiska markering.
Seminariet var en del av en serie seminarier som hålls i kulturhuset Dondortryckeriet, en verkstadsfastighet med typiskt tyskt förflutet (ursprungligen judiska ägare, därefter socialdemokratiska och 1933-45 trycktes där nazistpartiets skrifter). Inför ett rivningshot ockuperades fastigheten 2023. En specialenhet ur den tyska polisen utrymde tryckeriet och sedan dess har en serie processer dömt ockupanterna till mer eller mindre hårda straff – processer som inte på något sätt är avslutade. Att IfS nu väljer att hålla sina publika seminarier där är därmed också ett sätt att visa solidaritet med ockupanterna, vilket Lessenich framhöll i sitt öppningsanförande. Det är pikant inte minst eftersom det är Frankfurts universitet som står bakom stämningen, och visar därmed på att IfS även fortfarande har ett komplicerat förhållande till det universitet som det, genom en invecklad konstruktion, trots allt tillhör.
Diskussionen kom i hög grad att handla om en inte så uppmärksammad sida hos den franske sociologen Pierre Bourdieu (1930-2002), hans intensiva Freudläsning. Bourdieu är kanske mest känd för sitt habitusbegrepp, hur människor i sina kroppar formas av samhället och utan att tänka på det reproducerar sin anpassning. Det ligger inte så långt från Freuds begrepp om det omedvetna, och kanske också hans tanke att vi bygger en kultur byggd på repressionen av våra impulser. Det finns också paralleller till Adorno, som uttryckte ett främlingskap både inför den avancerade kapitalismen, den administrerade samhället, som han uttryckte det, och också som en av de tyska judar som lyckats fly och undgå Förintelsen, de skuldkänslor som det innebar och ett främlingsskap inför de tydliga spår av nazism som det västtyska samhälle han återvände till ännu bar på. Bourdieu, å sin sida, byggde sin intellektuella bas från sina upplevelser som värnpliktig fransk soldat i Algeriet, under landets befrielsekrig mot Frankrike, och de etnologiska studier han utförde i landet efter att han avmobiliserats. På många sätt kan man säga att han också återvände till sitt hemland som en främling och liksom Adorno utvecklats till sociolog under sin vistelse i USA kunde Bourdieu utveckla sin sociologi ur den etnologi han själv skapat som främling i Algeriet.
Även om det inte berördes i diskussionen finns det också likheter mellan Boudieus habitusbegrepp och den mer kroppsliga tolkning av psykoanalysen som gjordes av Freudlärjungen Wilhelm Reich. Hur omedvetna impulser påverkar våra kroppar är idag ganska väl utforskat, och Didier Eribon har i sina böcker om föräldrarna också diskuterat hur kränkningar och tillbakatryckta aggressioner kan ge tydliga somatiska utslag och till och med driva människor mot undergång. Det blev en ytterst välbesökt diskussion som visade vägen mot en mer kroppslig förståelse av samhället.
Mats Deland 
Lämna en kommentar