Omer Bartov är en amerikansk historiker, född i Israel, som är verksam vid Brown university i Rhode Island. Han är visserligen 71 år fyllda, men amerikanska universitet är inte lika snabba med att göra sig av med äldre personal som de flesta europeiska. Jag läste hans idag klassiska bok om den reguljära tyska krigsmaktens delaktighet i Förintelsen för 25 år sedan, och har följt hans produktion sedan dess. De senaste åren har han, som jag tidigare skrivit om i bloggen, ägnat mer uppmärksamhet åt situationen i Israel, bland annat med boken Genocide, the Holocaust and Israel – Palestine (2023) och i vår kommer Israel – What west wrong?
Bartov är uppvuxen i Israel och deltog bland annat i Yom Kippurkriget 1973, vid fronten mot Syrien. Liksom den svenske journalisten Göran Rosenberg, som är född i Södertälje men bodde i Israel som ung på 1960-talet, kan han förankra sin kritik av den israeliska politiken i en djup kunskap om det israeliska samhället. Det är de långa historiska linjerna som intresserar honom – valen som kunde gjorts vid olika historiska tillfällen, kopplingen (inte jämförelsen) mellan Förintelsen och Nakba, där ett bortdrivet folk drev bort ett annat, hur folkmord till skillnad från vanliga krigsförbrytelser tenderar att dra med sig hela samhällen och involvera alla som inte direkt sätter sig till motvärn, om hur den pluralistiska och kulturellt rika sionistiska rörelsen – en av flera strategier som utvecklades som svar på de starka antisemitismen och förföljelserna i östra och centrala Europa decennierna runt förra sekelskiftet – utvecklades till den koloniala och våldsamma ideologi som idag behärskar den israeliska regeringen.
Men han är för den skull inte rädd för att uttala sig om samtida händelser, utifrån de kunskaper han har. Det folkmord (Bartov hör till de forskare som anser att det handlar om just ett folkmord) som skedde i Gaza hade enkelt kunnat stoppas, konstaterar han. Biden hade redan hösten 2023 kunnat förklara för Netanyahu att det räcker nu och avbrutit det hela på ett par veckor. Även EU, Israels viktigaste handelspartner, hade kunnat sätta stark press men valde att inte göra någonting. Bartov ser flera skäl till detta – givetvis den historiska kopplingen (Förintelsen), men sannolikt spelade mer pragmatiska skäl in. Israel förfogar över militärteknologi som är central för européerna inför hotet från Ryssland och även om de kanske tar avstånd från mycket av brutaliteten finns det en hel del i hur Israel hanterar förtryckta massor, som tilltalar politiker i populismens USA och Europa – det finns ”något där” för dem, som Bartov uttrycker saken.
Men argast är han på sina egna kollegor, alla de experter som valt att tiga och inte använt sina kunskaper för att kritisera och sprida insikt om det som sker. Särskilt minns han ett möte, jag låter honom utveckla det lite enligt mina anteckningar:
– Historiskt sett har akademiker och intellektuella under 1800- och 1900-talen varit fega. Jag är en del av den professionen. De har ofta förrått sanningen. Som vi vet blev de ganska snabbt ”gleichgeschaltet” [det vill säga, tvingade eller övertygade att anpassa sig till den nazistiska regimen]i Tyskland. Och jag tänker inte på mig själv som särskilt modig. Jag har kollegor i Israel, som sagt ifrån fast de utsätts för mycket mer risker och tryck än jag.
– Men jag undrar över kollegor i Tyskland, i Storbritannien, i Förenta staterna som inte vill säga ett ord. Och jag ska bara säga, du känner till den här historien. Jag tillhörde redaktionsrådet hos [tidskriften] Yad Vashem Studies [som ges ut av det världsberömda minnescentret över Förintelsen i västra Jerusalem] och det redaktionsrådet består av folk som inte får betalt för det, de gör det frivilligt. De flesta av dem är utlänningar, alltså inte israeler. Och förra sommaren sa jag på ett möte, ”Hörni, vi måste säga något. Vi tillhör redaktionsrådet för en tidskrift publicerad av Yad Vashem, som talar om aldrig igen, och vi säger inget om vad som pågår. Vi måste uttala oss på något sätt.” Och mina kollegor som var tyska, franska, brittiska, amerikanska och israeliska sa inget.
– Då lämnade jag rådet eftersom jag inte kunde fortsätta med tystnaden. Vi har sett att en majoritet av de historiker som skriver om Förintelsen och en majoritet av institutionerna, muséerna, arkiven som är ägnade att minnas Förintelsen, till den minneskultur som skapades i Tyskland, i Israel, skapades i USA, som var tänkt att inte bara handla om Förintelsen utan att aldrig igen handlade inte om att Förintelsen inte skulle hända igen, för den hade redan hänt. Att dessa institutioner inte sagt något är – för min är det personligt. Jag tror att det skulle vara väldigt svårt att försvara att dessa institutioner kan vara kvar när de varit tysta inför vad staten Israel gjorde.
Bartov sätter fingret på den klyfta mellan folkmordsforskare och Förintelseforskare som jag skrivit om tidigare – och det är intressant att det är just museifolk och pedagoger som i första hand anslutit sig till det upprop till försvar för Israels politik som publicerades som svar på IOGS ställningstagande i somras. Han var efterfrågad i Tyskland – det korta besök som den lilla (tyskspråkiga) tidskriften Berlin Review bjöd in honom till utvecklades till en dryg veckas turné genom Tyskland. Samtalet i Berlin, som leddes av redaktören Tobias Haberkorn avslutade besöket. Måndagen hade han ledig, sen flög han tillbaka för att kunna hålla sin regelbundna föreläsning idag, onsdag.
Mats Deland 
Lämna en kommentar