Debatten igång (Ed: och avslutad) om Sverige och andra världskriget

Det var väl inte helt oväntat att SVT skulle svara på Henrik Arnstad, Per Frohnert och Mikael Nilssons debattartikel om faktafelen i TV-serien Sverige och andra världskriget. Inte heller att författaren Henrik Berggren (han är också disputerad historiker) skulle stå bakom svaret. Däremot är jag mer förvånad över att två av faktagranskarna – professor emeritus (pensionerad) Klas Åmark och docent Karin Kvist Geverts, som är föreståndare för privatfinansierade Institute for Holocaust research in Sweden (IHRS), skulle medverka. Innan jag fortsätter ska jag nog nämna att jag känner både Arnstad, Frohnert, Kvist-Geverts och Åmark väl, även Nilsson har varit korridorkamrat när jag arbetade på Uppsala universitet för ungefär ett decennium sen. Åmark ledde forskningsprogrammet Svenaz 2003-2006, där både jag, Frohnert och Kvist-Geverts ingick. I våras medverkade Åmark vid flera seminarier där Frohnerts nyutkomna bok om 1930-talets flyktinghjälpare, programmets senaste (och sannolikt sista) rapport, presenterades. Det här är alltså, som framgår, en fejd mellan två läger där folk är vänner privat och mig veterligt tycker ungefär samma saker. Det är mycket underligt.

SVTs svar, undertecknat också av de båda producenterna Kristina Lindström och Henrik Stockare, fokuserar helt på vad de menar är ett faktafel i kritikernas artikel: ”De påstår att den svenska regeringen förmedlade uppgifter om dödslägren till de allierade från sommaren 1942. Det är verkligen inte sant, viket har retts ut noggrant av Klas Åmark i boken ‘Främlingar på tåg‘”. Arnstad, Frohnert och Nilsson har mycket riktigt skrivit följande: ”Uppseendeväckande är påståendet att Sverige ska ha blundat för Förintelsen. Tvärtom förmedlade svenska regeringen underrättelser om dödslägren till de allierade från sommaren 1942 och började aktivt rädda judar när Förintelsen drabbade Norge hösten samma år.” Jag gissar att det är klumpigt formulerat. I den podd som artikeln bygger på (poddavsnitt 2, från minut 12.30) följer de nära just Åmarks bok och är noga med att betona att det var den polska exilregeringen, inte den svenska, som förmedlade information (delvis framskaffad av de så kallade Warszawasvenskarna). Deras poäng är istället att det i programmet borde framgått att det viktiga som händer är att i samma veva (januari 1943) erbjöd sig Sverige att ta emot de norska judar som inte redan sänts iväg (till Auschwitz), vilket var det vägval som ledde till den senare aktivistiska politiken för att rädda judar på olika håll i världen.

Men om vi bortser från detta, som de båda lägren får reda ut utan min medverkan, är det slående att SVT helt avvisar de i mina ögon viktigare delarna av kritiken.

Dels handlar det om uppgifter som cirkulerat i Sverigedemokraterna närstående propaganda (som vill relativisera den egna historien genom att överdriva problemen med Samlingsregeringens – som de indentifierar med Socialdemokraterna – politik under kriget), och som Mikael Nilsson tog sig an i boken Historiemissbrukarna (2022). Det handlar bland annat om betydelsen och omfattningen av hur Tyskland använde svensk järnväg under ockupationen av Norge och i samband med anfallet mot Sovjetunionen, om malmexportens betydelse för både den tyska krigsansträngningen och den svenska folkförsörjningen, hur arkipelagen av interneringsläger ska förstås.

Dels, och kanske viktigare, hur SVT verkar helt ha bortsett från både vittnespsykologi och vanligt sunt förnuft (personer som säger sig ha bevittnat sådant som de varit alldeles för små för att ha kunnat begripa) i sin iver att hitta levande ”talande huvuden” för händelser som utspelat sig för mer än 80 år sedan. Ska man vara sträng kan man utan vidare hävda att SVT fuskat sig till gripande intervjuer. Jag har ägnat mig lite åt TV-journalistik, och skulle för min del aldrig släppt igenom något sådant, vare sig jag haft journalist- eller historikerhatten på mig.

Men mest grundläggande är den berättelse de tecknar, av ett Sverige som betedde sig värre än vad som faktiskt var fallet i början av kriget, men som sedan skärpte sig, närmade sig Västmakterna och sedan betedde sig allt mer föredömligt (om än opportunistiskt) ju längre kriget led. Bortsett från att några verkliga hjältar därmed förvinner ur historien, ägnar de sig, som jag var inne på i mitt förra inlägg, då istället åt att försköna. Detta är en historia som återkommer också i Henrik Berggrens böcker (som ligger till grund för serien), hos Sveriges museum för Förintelsen och även andra institutioner. Det enda negativa exemplet de tar fram från vår tidiga efterkrigshistoria är den så kallade Baltutlämningen (som nästan uteslutande berörde tyskar), och den skildras snarare som en avvikelse från Västmaktsanknytningen (i själva verket skedde den med Västmakternas goda minne). Det faktum att hundratals förintelseförövare togs emot och skyddades i Sverige, och en del (på samma sätt som hos Västmakterna) anställdes i underrättelsetjänsten, flygindustrin och andra lika hemliga som strategiska organisationer är inte på något sätt okänt – jag har skrivit om det, Klas Åmark har skrivit om det, det är ett stort internationellt forskningsfält som på senare tid börjat växa även i Sverige. Men det passar inte in i den uppbyggliga historia SVT ville förmedla, om det Sverige som tog sitt förnuft till fånga och inledde det resa som till slut, för inte så länge sen, förde oss in i NATO.

Ed: I sin slutreplik nöjer sig Arnstad, Frohnert och Nilsson med att upprepa att det är för mycket faktafel i produktionen. Och det är det. Jag hade gärna sett en utökad diskusson om hur SVT lägger upp sin faktagranskning – den fungerar uppenbarligen inte och går inte heller till på det sätt de påstår (då hade det inte sett ut såhär). Men det får bli nästa gång.