I mitt förra inlägg diskuterade jag lite den oenighet som finns mellan svenska folkrättsjurister om ifall det som pågår i Gaza ska betecknas som folkmord. Nu har professor Mark Klamberg klargjort att han anser att det bör betecknas som ett folkmord. Dels uppfyller den nuvarande och av Israel framkallade bristen på mat (svälten) ett objektivt villkor (actus reus), eftersom det innebär att villkor skapas som leder till att delar av befolkningen i Gaza hotas till sin existens. Dels uppfylls även villkoret att en avsikt (mens rea) att förinta åtminstone delar av befolkningen i Gaza ska ha yttrats genom en rad uttalanden från israeliska politiker. Klamberg nämner även den arresteringsorder för folkmord som sedan tidigare finns för Omar Al-Bashir, tidigare president i Sudan, för folkmord efter konflikten i Darfur i södra Sudan i början av 2000-talet (som även berörs av det svenska målet mot företrädare för oljebolaget Lundin Oil). Som Klamberg säger, omkom betydligt färre personer i Darfur än i Gaza.
Klamberg utkommer i november med en ny bok om folkmord, där han bland annat berättar om hur begreppets upphovsman, den polskjudiske juristen Raphael Lemkin, utförde en del av den forskning som låg bakom boken där begreppet folkmord (Genocide) först introducerades 1944, under en vistelse i Sverige i början av kriget.
De svenska folkrättsjuristerna är alltså inte eniga, Pål Wrange talar om grova krigsförbrytelser och Ove Bring om brott mot mänskligheten. Det är inget konstigt, vetenskapen går framåt genom diskussion.
Men de diskuterar saken och tar ställning offentligt. Samtliga fördömer både Israels och Hamas agerande.
Vad hindrar oss historiker att göra detsamma?
Mats Deland 
Lämna en kommentar