Om SVTs serie om Sverige och andra världskriget

De flesta av reaktionerna på SVTs vackra andra världskrigsserie, till exempel Johan Hiltons (GP 8/6) och Anna Anderssons (Aftonbladet 10/6), verkar fokusera på det yttre: de kolorerade och restaurerade privata filmerna. Som yrkeshistoriker förvånas jag istället över ämnesvalet. Plötsligt är vi tillbaka i de ämnen som utmärkte 1970-talets avhandlingar; permittentresorna och malmtransporterna. Det är som om den omsvängning som skedde i samband med att regeringen Göran Persson organiserade de stora stockholmskonferenserna om Förintelsen vid millennieskiftet aldrig ägt rum. Gräsligheterna är något som sker på avstånd och når oss via några modiga budbärare och de humanitära initiativ som tas under krigets andra halva, framför allt våren och sommaren 1945.

Den statliga Guldkommissionen (SOU 1999:20), där bland annat Heléne Lööw försökte ta reda på i vilket mån tyskarna använt guld stulet från judar och från ockuperade länder för handeln med Sverige, ställde frågan på ett helt annat sätt: var vi faktiskt medskyldiga till Förintelsen? Hade vi, omedvetet eller medvetet, till och med tjänat på lidandet?

En liknande fråga, som lyftes av den israeliske historikern Yehuda Bauer, var om Sverige efter kriget skyddat förövare från Förintelsen, och hindrat att de ställts inför rätta. Bauers kritik ledde till att regeringen öppnade en del arkiv för forskning (kommissionen hade istället haft möjlighet att under sekretess ta del av hemliga handlingar). Därefter har det skrivits en del, av mig och andra, och idag finns det helt andra möjligheter att bedöma Sveriges roll och – skuld.

Men då har istället intresset riktats tillbaka till 1970-talets frågor. Dokumentärserien tar inte upp vare sig guldet eller krigsförbrytarna (däremot tar den upp överlämningen till Sovjetunionen av internerade militärer, vilket är något helt annat). Henrik Berggren hade betydligt mer plats att ta upp saken i de böcker som serien i viss mån bygger på, men han avstod också. Sveriges nya museum om Förintelsen, på Torsgatan i Stockholm, tar inte heller upp dem, och för inte länge sen arrangerade Sjöfartsmuséet i Stockholm en stor utställning om flykten över Östersjön utan att nämna saken. Det finns fler exempel.

Jag kan naturligtvis vara besviken över detta för egen del, men mest tycker jag att det är intressant. Det är ju inte så att krigsförbrytarfrågan blivit mindre aktuell – inte bara för att de högsta makthavarna i både Ryssland och Israel är efterlysta för brott mot mänskligheten, även i vårt land är åtal mot krigsförbrytare idag vardagsmat. Då kan man fråga sig varför historieskrivningen om den konflikt som är alla dessa frågors urmoder läggs tillrätta, och istället tecknas bilden av ett land som tog ansvar till slut, som avbröt transiteringarna och malmexporten och skickade ut humanitära expeditioner. Det är en historia där det inte passar in att en officer som lett massavrättningar av judar i Liepaja anställs vid Krigsarkivet och i hemlighet används för att rekrytera agenter som skulle skickas tillbaka till den sovjetockuperade Baltikum. Eller att en annan, som lett en exekutionspluton vid massmorden på upp till 25 000 civila i estniska Tartu, får i uppdrag att träna en del av dessa agenter. Eller, för den delen, att guldets vägar ännu inte är helt utredda. Det skrivs historia mot bättre vetande.

Aldrig så vackra restaurerade foton kan inte lysa upp historiens mörker.

Det har också visat sig att serien innehåller en stor mängd mer eller mindre allvarliga sakfel. Vetenskapsjournalisten Henrik Arnstad har tillsammans med Mikael Nilssonräknat till fyrtio sakfel i de fem avsnitten, och har gått igenom de flesta av dem i tre avsnitt av podden En svensk tiger (som Arnstad driver tillsammans med författaren Ola Larsmo). Mikael Nilsson är docent i historia och har skrivit en internationellt uppmärksammad bok om Hitlers bordssamtal. Han har också i en omfångsrik bok utgiven av den socialdemokratiska tankesmedjan Tiden bemött många av de lögner som det senaste decenniet spridits från högerextremt håll om det svenska agerandet under världskriget (det har för övrigt också Ola Larsmo gjort). Det ligger med andra ord mycket sakkunskap bakom kritiken. I det tredje poddavsnittet medverkar också Pär Frohnert, professor emeritus (det vill säga, han har gått i pension) i historia vid Stockholms universitet. Frohnert är aktuell med en banbrytande bok om tre av de grupper som på trettiotalet hjälpte flyktingar från nazismen och fascismen att ta sig till Sverige.

För några dagar sedan bemötte seriens producenter Kristina Lindström och Henrik Stockare kritiken i en intervju i Dagens Nyheter. Dessvärre tog de inte alls ansvar, utan valde istället att kasta de historiker som hjälpt dem med faktagranskning under bussen: ”Våra historiska experter, de främsta inom sina områden, har varit direkt knutna till det redaktionella arbetet, och vi har haft en kontinuerlig dialog med dem. Faktagranskning har skett genom hela produktionen, under klipprocessen, och självklart av de färdiga avsnitten inför publicering.”

Enligt Frohnert, som har pratat med flera av de här icke namngivna experterna, stämmer inte detta. Experterna har konsulterats i enskilda frågor, men de har inte fått se de färdiga avsnitten och därför inte haft något inflytande över vare sig seriens allmänna utformning, eller detaljer de inte tillfrågats om, säger Frohnert i podden.

Ord står med andra ord mot ord, och med tanke på det skandalartade sätt som SVT tidigare behandlat historiska experter vid produktionen av dokumentären ”Kvinnorna på Fröken Frimans tid” (2017), vill jag nog hävda att bevisbördan ligger på SVT. Jag har också själv liknande erfarenheter från när jag ombads att hjälpa till med att granska en utställning arrangerad av myndigheten Forum för levande historia för ungefär tjugo år sedan. Eftersom jag omnämndes som granskare fick jag då vara med om att klä skott för en rad grova fel som rörde fakta som jag inte tillfrågats om. Det slutade med att jag fick skriva ett beriktigande (arvoderat) och fick mitt namn borttaget från utställningsmaterialet. Forum lärde sig av läxan och har hanterat den hjälp de får av fackkunniga mycket bättre efter det. Man kan önska sig att SVT gör detsamma.