Konferens i Holland

En del av forskarjobbet är att åka på konferenser. Förra veckan var jag på en konferens som ordnas av ett nätverk som kallas International institute of social history, och som träffas vartannat år för konferenser. De kallas European Social Science History Conference (ESSHC) och syftet är att samla dem som använder olika typer av samhällsvetenskapliga teorier för att skriva historia. Det gör numer de flesta, och till konferensen kommer också politiska historiker, idéhistoriker och ekonomhistoriker, med flera. Drygt två tusen var med på den här konferensen och man kan nog säga att folk drar folk. Det innebar att det fyra gånger varje dag fanns mellan 20 och 25 olika seminarier att välja på.

Det är klart att det idag inte är lika självklart att åka på den här typen av konferenser. Förra gången var vi i Göteborg, och dit går det ju att åka tåg. Det kunde sydsvenskarna göra den här gången också eftersom konferensen ägde dum i Leiden (strax utanför Amsterdam i Nederländerna), men jag tror att många ändå flög. Klimatkostnaden för konferenser som denna är ansenlig, och på många håll går man mot hybridseminarier, det vill säga att det går att delta både på plats och via sin dator (förutsatt att man betalat sin avgift). Det seminarium jag höll för egen del hade två presentationer på plats (bland annat min egen) och tre via nätet, men det var något som jag fick förhandla med konferensledningen om (och det skedde också under rätt primitiva förhållanden). På så vis är EHSSC lite gammaldags, och det gällde kanske särskilt den här gången (nätverket leds från Leiden, så de var så att säga på hemmaplan; om två år är det franska Lyon som gäller).

Vi var bara två historiker från Mittuniversitetet på plats, och det är lite synd. Min kollega Sven Olofsson fick väldigt bra kommentarer efter sin presentation och lyckades också knyta ett par viktiga kontakter med kollegor. Generellt är forskare på Mittuniversitetet för dåliga på att åka på forskarkonferenser, de flesta kollegor man träffar är från de stora lärosätena. Det är givetvis synd, jag tror att behovet av den här typen av erfarenheter från den stora scenen är särskilt stor på de mindre lärosätena. Delvis kan det förklaras av att det anslås rätt lite pengar för sådana resor, om man inte har extern finansiering (som jag har). Särskilt illa är det att våra doktorander så sällan får möjlighet att åka. Det hoppas jag att kommer att förändras framöver.