Blogg

En av de bästa böcker jag läst är Per Olov Enquists självbiografi Ett annat liv som på ett hundratal sidor mitt i skildrar hans alkoholism på ett sätt som inte går att komma undan. Men han har skrivit mycket annat bra också, och främst kanske dokumentärromanen/New Journalism-reportaget/rapportboken Legionärerna om de 146 tyska soldater av baltisk härkomst som vid årsskiftet 1945-46 överlämnades (inte utlämnades) till Sovjetiska myndigheter.

Först ska jag kanske gå igenom omständigheterna kring själva händelsen. Den svenska regeringen hade från den första maj 1945 infört ett totalt förbud mot att ta sig in i Sverige. Detta var möjligt att göra genom en undantagsbestämmelse i det som då kallades utlänningslagen, som för övrigt fortfarande var en tillfällig lag som uppdaterats vid en rad tillfällen efter att den infördes 1927. Undantagsbestämmelsen gällde och gäller bara vid extrema krislägen och har därefter såvitt jag vet bara använts vid ytterligare två tillfällen (det så kallade ”Luciabeslutet” riktat mot muslimska flyktingar från Bulgarien och ”andrummet” infört 2015 riktat i första hand mot likaledes muslimska flyktingar från Syrien och Somalia). På våren 1945 handlade det naturligtvis om osäkerhet inför krigsslutet. Sverige hade våren 1940 mottagit omkring 40 000 flyktingar från Norge, bland dem också soldater som korsade gränsen för att undvika krigsfångenskap (främst norska, men även ett fåtal tyska). Vintern 1944-45 kom nästan lika många från norra Finland, i samband med det korta kriget i finska Lappland mellan finska och tyska styrkor som föranletts av villkoren i stilleståndsavtalet mellan Finland och Sovjetunionen.

Det var för att undvika liknande situationer som Sverige stängde gränsen. Det största problemet var förstås Norge, där fortfarande omkring en halv miljon tyska soldater fanns med order att hålla ut så länge som möjligt. Om det blivit nödvändigt att driva ut dem kunde hundratusentals tyska soldater ha valt att gå över gränsen för att undvika en uppenbart meningslös strid (och sovjetisk krigsfångenskap med tanke på att sovjetiska styrkor redan gått in i norra Norge). Men det fanns förstås andra fronter – i Baltikum höll tyskarna fortfarande ett område i västra Lettland där en stor styrka blivit kvar efter att resten dragit sig tillbaka hösten 1944.

Som alla vet, löste sig situationen både i Norge och Danmark genom en framförhandlad kapitulation. Ett fåtal soldater tog sig ändå till Sverige och dessa överlämnades så småningom till britterna via Lübeck. Betydligt fler kom från den likaledes kapitulerande armégruppen i Lettland, och där tillkom svårigheten att många av dem kom över havet, ofta i dåliga eller överlastade båtar som det inte gick att avvisa av rena sjöräddningsskäl. Omkring 2500 soldater från den tyska armén internerades i Sverige. Inte alla var tyskar, utan de kom från många olika länder (och bland annat fransmännen hämtades hem genom ambassadens ansträngningar). Men huvudintresset riktades mot 146 av dem, som kom från de baltiska staterna (nästan samtliga letter).

När vi pratar om de baltiska staterna måste man komma ihåg att det är hur vi idag ser saken. Liksom Finland var de delar av Tsarryssland (delvis erövrade från Sverige) som avskiljts i samband med revolutionen och inbördeskriget 1917-21 och blivit självständiga stater. Några månader efter att Finland framgångsrikt lyckats försvara sig under Vinterkriget tvingades de i juni 1940 acceptera en informell sovjetisk ockupation. När de knappt ett år senare annekterades deporterades de delar av befolkningen som ansågs opålitliga till det inre av Sovjetunionen och en del blev också offer för inrikesministeriet NKVDs terror. Detta, och kvarvarande motsättningar från inbördeskrigets dagar, ledde till att stora delar av befolkningen ett år senare till en början välkomnade de nazityska invasionstrupperna.

Sverige (samlingsregeringen) hade 1940 erkänt den Sovjetiska annekteringen av Baltikum, men det finns två sorters erkännande. Det som Sverige använde var ett de facto-erkännande, som gav vissa rättigheter diplomatiskt, men skiljer sig från ett de jure-erkännande som skulle inneburit att Sverige ansåg att Sovjetunionen lagligt införlivat republikerna. Ett de facto-erkännande innebar bara att Sverige förklarade att Sovjetunionen behärskade området. Den tyska ockupationen som följde veckor senare erkändes inte (på samma sätt som Sverige inte heller erkände ockupationen av Norge och Danmark eftersom vi ansåg att kriget fortfarande pågick).

Men detta var en viktig faktor i förhållande till de baltiska soldaterna. Ur sovjetisk synvinkel var de landsförrädare, och med tanke på att just landsförräderiet var den helt dominerande anklagelsepunkten i de samtidigt pågående uppgörelserna i bland annat Norge och Danmark – betydligt mer prioriterad än det fåtal rättegångar för rena krigsförbrytelser som samtidigt pågick – var det uppenbart att de baltiska soldaterna befann sig i en dramatiskt annorlunda situation än de tyska vapenbröderna. De senare kunde naturligtvis dömas för brott av olika slag som begåtts under kriget, men landsförrädare var de inte. Tvärtom hade de troget tjänat den nazityska regimen.

Allt detta bör man ha i minnet när man lyssnar på de båda poddavsnitt som tankesmedjan Katalys nyligen lagt upp om Enquists bok. I det första avsnittet medverkar historikern och ledamoten av Svenska Akademien Peter Englund, i det andra författaren och litteraturredaktören på Aftonbladets kultursida Rasmus Landqvist (för transparensens skull ska nämnas att jag är personligen bekant både med den ene av poddredaktörerna, Daniel Suhonen, och Landqvist). Jag ska att börja med varmt rekommendera dessa avsnitt och podden som helhet, som jag tycker är en härligt nördig och väl genomförd hyllning och analys av ett av efterkrigstidens största författarskap. Den är både underhållande och skarpsinnig. Jag har inte heller några invändningar mot den litterära analysen, den är som vanligt, vad jag kan bedöma, träffsäker. Men inte ens Englund (som var doktorandkollega med Curt Ekholm som 1984 publicerade en bastant avhandling om Baltutlämningen – vilken har också själv medverkade i som lägervakt) kan riktigt skilja ut det väsentliga i skeendet. I båda poddarna pratas det mycket om de utlämnade som eventuella krigsförbrytare. Det fanns några sådana, men eftersom jag en gång gjort mig besväret att gå igenom namnlistorna kan jag intyga att bland både tyskar och balter var andelen i den här gruppen betydligt mindre än genomsnittligt i tyska förband. Det beror framförallt på omständigheterna kring deras flykt. Dessa var de soldater som lämnats kvar när de tyska styrkorna evakuerades för att fortsätta striden i det egentliga Tyskland. Många kom helt enkelt från hamnsysslor eller hade tjänstgjort i luftvärnet (ofta som så kallade ”Flakhelfer”, födda 1928-29) eller, som i fallet med balterna, var tvångsrekryterade i tjugoårsåldern (om än i förband som kallades ”Waffen-SS Verfügungstruppe” vilket som bara betydde att de av rasteoretiska skäl inte tilläts ingå i den reguljära tyska armén). Hur man än ser på överlämningen (det fanns inga folkrättsliga skäl att genomföra den) var inte problemet att de överlämnade riskerade att åtalas för krigsförbrytelser. Sverige hade ett år tidigare deklarerat att krigsförbrytare inte skulle tas emot (vilket förstås inte hindrade oss att ändå ta emot och skydda rätt många). Risken handlade om att balterna skulle kunna behandlas som landsförrädare, eller brott även svensk lag vid den tiden straffade med döden i krigstid.

Jag är inte annorlunda än andra historiker som blir irriterade av insikten att de som pratar inte läst de böcker man lagt ner en del arbete på – och som i mitt fall till med förstadagsrecenserats av ingen mindre än just Per Olov Enquist (vilket var en av mina stoltare stunder även om han, helt rättmätigt, var långt ifrån okritisk).

Det finns en del annat också som har missförståtts, men jag nöjer mig med att hänvisa till en hyfsat vederhäftig folkrättslig utredning av händelserna.

Det här blev ett inlägg i egen sak, kanske lite småaktigt, och jag betonar att jag i rubriken säger just ”lätt” förvirring. Jag tycker som sagt mycket om podden. Men här blev det fel, helt i onödan.

Ungefär 300 av de tusentals palestinier som hålls fångna av israeliska myndigheter misstänks för att ha medverkat vid massakern och bortförandena vid gränsen till Gaza den 7 oktober 2023 och några dagar senare. Händelserna har varit föremål för en utredning från internationella brottmålsdomstolen, som den 21 november 2024 efterlyste inte bara de israeliska ledarna Netanyahu och Gallant utan även tre Hamasledare. Den utredningen måste läggas ner, eftersom Israel kort därefter dödade de tre efterlysta med riktade attacker, men vi kan nog utgå från att ICC har fler utredningar som de tills vidare av uppenbara skäl väljer att inte offentliggöra.

Det har länge funnits krav på en oberoende utredning av händelserna den 7 oktober 2023, krav som Israel hårdnackat avvisar. Nu har parlamentet Knesset istället med stor majoritet beslutat att ta lagen i egna händer. Den israeliska militären kommer att inrätta särskilda domstolar för att döma palestinska förövare. Det är i sig inget märkligt – stater kan inrätta specialdomstolar för att döma krigsförbrytare och motsvarande, det gjordes inte minst efter andra världskriget. Men naturligtvis gäller vid sådana rättegångar minst lika hårda krav på rättssäkerhet som vid vanliga rättegångar. De domstolar som Israel nu ska sätta upp utmärker sig emellertid för processrättsliga former som närmast påminner om de skådeprocesser som Stalin satte upp i Sovjetunionen på trettiotalet. I en initierad bloggpost knuten till den mycket ansedda juridiska tidskriften European Journal of International Law visar nu Smadar Ben-Natan (som tidigare utrett folkmordet i Gaza för Amnesty Internationals räkning) att de anklagade inte kommer att få välja advokater fritt och inte ens framträda inför domstolen på annat sätt än via videolänk. Lägg till det anklagelser om tortyr i israeliska fängelser, så är det uppenbart att det kommer att bli svårt för Israel att hävda att det handlar om rättvisa rättegångar.

De nya domstolarna ska ses mot bakgrund av att Israel nyligen införde dödsstraff i terroristmål, enbart riktat mot palestinier. Sammantaget är det svårt att undvika misstanken att landet försöker rikta intresset bort från kraven på en internationell rättslig hantering av händelserna, som också innefattar det många betraktar som ett folkmord i Gaza (och ett apartheidsystem på Västbanken).

Vad pratar akademiker om med varandra? Komplicerade vetenskapliga problem? Vanligt skvaller?

Nja, högst på topplistan skulle jag nog placera hyror. Precis som muséer utsätts universitet och högskolor för en märklig låtsasmarknad (det handlar ju om specialbyggda lokaler som vi inte får lämna, och som inte kan användas till så mycket annat) och skenande hyror. Det är faktiskt så att kurser övergår till distansundervisning eftersom lokalerna är för dyra. Så står de tomma istället.

Den högre utbildningen har dränerats på pengar sedan nittiotalet, och det går knappast att säga att en examen för trettio år sedan är helt jämförbar med en examen idag. Lärartiden har minskat, liksom studiemedlen, och enligt de mätningar vi gör verkar det som om heltidsstudier genomförs på ungefär halvtid eller strax därunder. Studenterna blir ändå godkända, eftersom våra inkomster (delvis) är beroende av det som kallas ”genomströmning”, och eftersom denna utveckling har pågått i ganska maklig takt under väldigt lång tid har det inte varit helt lätt att urskilja konsekvenserna – från det ena året till det andra är det ju inte så stor skillnad.

I takt med att resurserna minskar styrs de också över från vanlig undervisning till det som brukar kallas examination, det vill säga rättande av tentor och inlämningsuppgifter och närvarokontroll på seminarier. Examinationen blir ju viktigare ju mindre vi träffar studenterna, eftersom vi då inte riktigt vet hur de klarar sig. Tidigare i år föreslog forskarna Johan Alvehus och Eddy Nehls, kanske lite med glimten i ögat, och dessutom föranlett av den ytterligare utmaningen med ai-texter, att vi skulle sluta examinera och bara undervisa. Dels för att vi då via undervisningen skulle veta ungefär hur det gick för studenterna, men dels också för att examinationerna tappar i värde när undervisningen skalas ner (och det blir lättare att fuska). Vad är det egentligen vi intygar att studenterna kan? Det kom invändningar som gick ut på att näringslivet ändå behöver examen som kvalitetssäkring, och det argumentet kan man ju förstå. Det gäller givetvis också i den offentliga sektorn, där t .ex. den så kallade ”lärarlegitimationen” bara är en omdöpning av det som tidigare kallades examen på lärarutbildningen. Men jag tror att näringslivet kanske inte riktigt vet hur dessa examina går till. För att ta ett exempel – när jag examinerade masteruppsatser i Uppsala och Stockholm för femton år sen hade jag 16 timmar på mig för varje uppsats (inklusive själva seminariet, oftast på två timmar, och efterarbete). Idag, på Mittuniversitetet, ska vi klara samma sak på sex timmar. Är man medveten om detta, kanske man ser att problemet är större än examen eller inte examen.

Ett annat bekymmer är hur väl vi tar hand om de studenter som har svårare än andra. Mittuniversitetet har ett särskilt uppdrag att hjälpa studenter från studieovana hem i regionen (Västernorrland är den region i landet som har lägst genomsnittlig utbildningsnivå). Det finns också duktiga människor som arbetar med detta. Men Mittuniversitetet är också ett lärosäte som satsar hårt på distansutbildning, och en mycket stor del av de studenter som vi överhuvudtaget har, har vi under sommaren. Själv arbetar jag med två sommarkurser med sammanlagt omkring 250 studenter. Men då visar det sig att nästan alla stödfunktioner, inklusive studenthälsan och den psykiatriska hälsan, är stängda under sommaren. Möjligheten för funktionsvarierade att ansöka om pedagogiskt stöd och anpassad examination stängs redan den 15 juni, en vecka efter att kurserna inleds (och tio dagar efter att det blivit möjligt att registrera sig på kurserna). Sedan kan man inte få något stöd beviljat, oavsett hur stora svårigheter man har. Vi som är lärare vet att detta skapar problem för många studenter, men så ser det ut, år efter år.

Det är såklart lätt att säga att den högre utbildningens problem beror på bristande resurser. Det är klart att det finns andra problem. Men det blir åtminstone inte bättre av att vi som arbetar med den blir färre.

Det var länge sen jag skrev något nytt blogginlägg. Det beror framför allt på att jag inte längre får betalt för att blogga. Men nu har jag bestämt mig för att sätta igång bloggen igen. Inläggen blir mer sporadiska och kanske mindre genomarbetade, men då och då kommer det ändå ett.

Under veckan har jag varit på historikerkonferens i Malmö. För historikernas del är det Svenska Historiska föreningen som arrangerar mötena. Det innebär att man måste bli medlem i denna aningen toppstyrda organisation och därmed även prenumerant (digital) på deras tidskrift (Historisk Tidskrift). Så är det i de flesta ämnen, men skillnaden är att övriga ämnesorganisationer är av senare datum och fungerar på ett modernare sätt.

De svenska historikermötena arrangeras vart tredje år (det blev ett års förskjutning i samband med pandemin) och på konferensmiddagen tillkännagavs att nästa möte arrangeras 2029 av det som ännu heter Södertörns Högskola i Huddinge strax söder om Stockholm (jag skriver ännu eftersom många lyft kravet att Södertörn borde få bli ett universitet). Det finns mycket att säga om själva mötet – historikernas nationella konferenser har av tradition höga avgifter och bland annat bjuds vi in till en middag för 1000 kronor kuvertet. Det är klart att sådant fungerar utestängande och mycket riktigt var det inte många doktorander på plats – åtminstone inte så många som det kunnat vara.

Jag gillar Malmö som stad så det var trevligt att vara där. Eftersom hotellrummen tog slut måste jag bo i Köpenhamn – men det passade mig bra den här gången eftersom jag hade lite saker att kolla upp på Rigsarkivet. Jag missade därmed ett par sessioner, men hann ändå med att lyssna på mycket. Ett tema som flera lyfte fram var att det borde finnas andra sätt att rapportera historisk forskning än de engelskspråkiga artiklar som både anställningsråd och forskningsfinansiärer försöker styra oss mot. Varför inte skriva dikter? Eller rita serier?

Det är klart att det finns en poäng med det traditionella sättet, även om just historia passar rätt illa att klämma in i korta artiklar styrda av en massa formaliakrav (och därmed inte särskilt läsvänliga). Samtidigt finns en poäng med att använda bedömningssätt som bygger på kollegial expertkunskap fjärran från den marknadslogik som styr det mesta andra i samhället. Å andra sidan fuskas det ibland med de lokala anställningsbedömningarna och därmed blir det iallafall viktigt att sälja in sig, göra sig ett namn och ett varumärke och bygga det som kallas socialt kapital och ett rykte som pålitlig och kanske lite oförarglig, ungefär som vi varje annan anställning. Ja, kanske, och isåfall är det ju klokt att synas på andra sätt än de som ger formella meriter. Är det bra att även universitetssystemets meriteringssystem perforeras av marknadstänkande och en smula korruption? Samtidigt som de hårt uppstyrda meriterande artiklarna utmanas av former som snarare för tanken till konstnärlig verksamhet. Det får vi väl fortsätta diskutera.

Något vi däremot inte diskuterade var det pågående folkmordet i Gaza. Det kan man tycka är konstigt med tanke på att just historiker på många andra håll är väldigt aktiva när det gäller att fundera på vad det är för mekanismer som är verksamma i Gaza och på Västbanken (och naturligtvis Hamas terrorangrepp som utlyste det här ledet i den många decennier långa händelsekedjan). Våra kollegor i de nationella föreningarna för sociologer och socialantropologer har nyligen haft frågan uppe på sina nationella träffar och där pågår en levande debatt. Varför inte ibland oss historiker? Jag har skrivit en längre text där jag försökt diskutera det, men ett par dagar innan mötet fick jag veta att den refuserats från den antologi den var tänkt för. Jag hoppas hitta någon annanstans att publicera den.

I onsdags hade jag, på kvällen efter ett arkivbesök i Frankfurt am Main, möjlighet att lyssna till ett publikt seminarium organiserat av Institut für Sozialforschung i samarbete med Freudinstitutet i samma stad. Det har sin speciella historia, på två sätt. Det ena är samarbetet mellan de båda instituten. På den tillträdande föreståndaren Max Horkheimer initiativ invigdes 1930 ett psykoanalytiskt institutet på en av våningarna i Institut für Sozialforschungs (IfS) lokaler. Jag har skrivit om det i en av artiklarna i ett nummer av tidskriften Arkiv som kom för ett par år sedan. Det psykoanalytiska institutet var en i den rad av gratiskliniker för fattiga som inrättats på Freuds initiativ under 20-talet, framför allt i Berlin och Wien. Men det innebar också att IfS ändrade inriktning, från den koncentration på arbetarrörelsens historia och utgivning av Marx och Engels arbeten som präglat de första åren, till den mix av odogmatisk marxism och psykoanalys som kom att bli känd som kritisk teori och som är det den så kallade Frankfurtskolan är känt för. Den förste föreståndaren för det psykoanalytiska institutet, Erich Fromm, skrev en rad viktiga artiklar och både teoretiska och empiriska delar av den banbrytande antologin Auktoritet och familj från 1936. Men den antologin utgavs i exil i Paris när både marxister och psykoanalytiker och många judar tvingats fly Tyskland och snart också Österrike. Institut für Sozialforschungs hus, i det som då var den senaste arkitekturstilen, bombades sönder under kriget och först i början på femtiotalet restes ett nytt hus (med ekonomiskt stöd från den amerikanska ockupationsmakten).

Att IfS, återinvigt 1950, nu under den nya direktorn Stephan Lessenich återknyter kontakten med psykoanalysen är en viktig markering och riktningsgivare inför framtiden och diskussionen visade att det fortfarande är en lyckosam kombination.

Men det var inte kvällens enda historiska markering.

Seminariet var en del av en serie seminarier som hålls i kulturhuset Dondortryckeriet, en verkstadsfastighet med typiskt tyskt förflutet (ursprungligen judiska ägare, därefter socialdemokratiska och 1933-45 trycktes där nazistpartiets skrifter). Inför ett rivningshot ockuperades fastigheten 2023. En specialenhet ur den tyska polisen utrymde tryckeriet och sedan dess har en serie processer dömt ockupanterna till mer eller mindre hårda straff – processer som inte på något sätt är avslutade. Att IfS nu väljer att hålla sina publika seminarier där är därmed också ett sätt att visa solidaritet med ockupanterna, vilket Lessenich framhöll i sitt öppningsanförande. Det är pikant inte minst eftersom det är Frankfurts universitet som står bakom stämningen, och visar därmed på att IfS även fortfarande har ett komplicerat förhållande till det universitet som det, genom en invecklad konstruktion, trots allt tillhör.

Diskussionen kom i hög grad att handla om en inte så uppmärksammad sida hos den franske sociologen Pierre Bourdieu (1930-2002), hans intensiva Freudläsning. Bourdieu är kanske mest känd för sitt habitusbegrepp, hur människor i sina kroppar formas av samhället och utan att tänka på det reproducerar sin anpassning. Det ligger inte så långt från Freuds begrepp om det omedvetna, och kanske också hans tanke att vi bygger en kultur byggd på repressionen av våra impulser. Det finns också paralleller till Adorno, som uttryckte ett främlingskap både inför den avancerade kapitalismen, den administrerade samhället, som han uttryckte det, och också som en av de tyska judar som lyckats fly och undgå Förintelsen, de skuldkänslor som det innebar och ett främlingsskap inför de tydliga spår av nazism som det västtyska samhälle han återvände till ännu bar på. Bourdieu, å sin sida, byggde sin intellektuella bas från sina upplevelser som värnpliktig fransk soldat i Algeriet, under landets befrielsekrig mot Frankrike, och de etnologiska studier han utförde i landet efter att han avmobiliserats. På många sätt kan man säga att han också återvände till sitt hemland som en främling och liksom Adorno utvecklats till sociolog under sin vistelse i USA kunde Bourdieu utveckla sin sociologi ur den etnologi han själv skapat som främling i Algeriet.

Även om det inte berördes i diskussionen finns det också likheter mellan Boudieus habitusbegrepp och den mer kroppsliga tolkning av psykoanalysen som gjordes av Freudlärjungen Wilhelm Reich. Hur omedvetna impulser påverkar våra kroppar är idag ganska väl utforskat, och Didier Eribon har i sina böcker om föräldrarna också diskuterat hur kränkningar och tillbakatryckta aggressioner kan ge tydliga somatiska utslag och till och med driva människor mot undergång. Det blev en ytterst välbesökt diskussion som visade vägen mot en mer kroppslig förståelse av samhället.

Förra veckan var jag i bastustaden Basel (den schweiziska delen, delar av staden ligger också i Frankrike och Tyskland). Där ordnades konferensen Gegen/Moderne: Kulturkämpfe um die Gegewart (Mot/modernitet: kulturstrider om samtiden) av stadens universitet i samarbete med Institut für Sozialforchung (som ligger i Frankfurt am Main). Institutet grundades i början av femtiotalet av filosoferna Max Horkheimer och Theodor W. Adorno och förvaltade den kritiska teori som utvecklades i ett institut med samma namn i Frankfurt från 1924. Värdar för konferensen var sociologerna Oliver Nachtwey och Caroline Amlinger, som 2022 gav ut den hyllade studien Gekränkte Freiheit (till engelska för ett år sedan som Offended Freedom), som handlar om hur en ny typ av auktoritär personlighet uppstod, knuten till önskan att skaffa sig själv framgång i ett oreglerat marknadssamhälle (jag har skrivit om den studie tidigare). Amlinger och Nachtwey utkom i måndags med en ny omfattande studie, Zerstörungslust (Suhrkamp), som jag kommer att återkomma till.

Detta är den första av två rapporter från konferensen, och handlar om dess höjdpunkt,  torsdagskvällens samtal med litteratursociologen Klaus Theweleit. Han skrev i mitten av sjuttiotalet en klassisk avhandling, Männerfantasien, om de litterära stycken som skrevs av de så kallade frikårssoldaterna – tyska och österrikiska soldater som efter första världskriget användes för att slå ner protester och uppror – en bok som fått ny aktualitet i tider av konservativa mansrörelser. Med hjälp av psykoanalytisk teori kunde han visa att dessa män drevs av ett hat mot sin egen kroppslighet, och än mer mot det de uppfattade som den kvinnliga kroppens gränslösa flöden. Tanken var att pojkar som hanterats våldsamt när de var små förlorat förmågan att älska den egna kroppen och dess förmågor och funktioner och därför reagerar med ilska både mot det som hotade deras integritet och än mer mot andra personer som inte kontrollerade sin egen kroppslighet med samma stränghet som de gjorde själva. Eftersom de inte heller fått möjlighet att utveckla sammansatta personligheter kunde de inte heller helt kontrollera hur de förhöll sig till andra – vissa personer (och samhällsföreteelser) underkastade de sig motståndslöst, andra avskärmade det sig från med våldsamt hat.

Ja, det här var en sammanfattning av ett tvåbandsverk om drygt åtta hundra sidor (den redan slutsålda nyåtgåvan från 2019 utvidgad till nästan 1300), och den finns översatt till svenska så läs det gärna själva. Theweleit försökte förklara varför Tyskland utvecklades till ett nazistiskt rike och framförallt vilka det var som lät sig värvas till de brunskjortade stormtrupperna, SA. En vaken student frågade honom hur det kom sig att högerextremismen nu åter är på frammarsch, med tanke på att dagens ungdomar uppfostrats på ett helt annat sätt än de som föddes i början på förra seklet. Idag är det ovanligt att barn agas (även om det i Tyskland inte förbjöds förrän år 2000), och både skolor och familjer förväntas diskutera med barnen istället för att kräva lydnad. Den psykoanalytiska förklaring som bygger på att barn som möter våld när de är små också blir våldsamma vuxna får problem om högerextremismen blir så stark även bland barn med demokratisk uppfostran.

Det höll Theweleit med om. Däremot, påpekade han, har det offentliga samtalet förgrovats på ett sätt som inte förekommit tidigare i det demokratiska Tyskland (och det är, vill jag nog säga, än värre i Sverige). Det rationella samtalet där argument får mötas, som tyska samhällsvetare gärna förknippar med filosofen Jürgen Habermas, har ersatts av känslobaserat signalerande, utan egentligt budskap – efter den amerikanske fascisten och Trumpsupportern Steve Bannons devis, ”Fill the Zone with Shit!”. Samtidigt förlorar unga människor ofta sitt sociala sammanhang i ett samhälle bygger allt mer på materiell status, de isoleras och utlämnas åt starkare krafter. Många är arbetslösa eller saknar utbildning och dras däremot lätt in i ett hänsynslöst samhällsklimat. Men även skolorna utsätter unga för ett hårt tryck, där de tvingas att konkurrera istället för att samarbeta. De ska hela tiden förbättra sig – istället för sitt samhälle. Självoptimering är fascism! sa Theweleit och utlöste kvällens största applåd.

Omer Bartov är en amerikansk historiker, född i Israel, som är verksam vid Brown university i Rhode Island. Han är visserligen 71 år fyllda, men amerikanska universitet är inte lika snabba med att göra sig av med äldre personal som de flesta europeiska. Jag läste hans idag klassiska bok om den reguljära tyska krigsmaktens delaktighet i Förintelsen för 25 år sedan, och har följt hans produktion sedan dess. De senaste åren har han, som jag tidigare skrivit om i bloggen, ägnat mer uppmärksamhet åt situationen i Israel, bland annat med boken Genocide, the Holocaust and Israel – Palestine (2023) och i vår kommer Israel – What west wrong?

Bartov är uppvuxen i Israel och deltog bland annat i Yom Kippurkriget 1973, vid fronten mot Syrien. Liksom den svenske journalisten Göran Rosenberg, som är född i Södertälje men bodde i Israel som ung på 1960-talet, kan han förankra sin kritik av den israeliska politiken i en djup kunskap om det israeliska samhället. Det är de långa historiska linjerna som intresserar honom – valen som kunde gjorts vid olika historiska tillfällen, kopplingen (inte jämförelsen) mellan Förintelsen och Nakba, där ett bortdrivet folk drev bort ett annat, hur folkmord till skillnad från vanliga krigsförbrytelser tenderar att dra med sig hela samhällen och involvera alla som inte direkt sätter sig till motvärn, om hur den pluralistiska och kulturellt rika sionistiska rörelsen – en av flera strategier som utvecklades som svar på de starka antisemitismen och förföljelserna i östra och centrala Europa decennierna runt förra sekelskiftet – utvecklades till den koloniala och våldsamma ideologi som idag behärskar den israeliska regeringen.

Men han är för den skull inte rädd för att uttala sig om samtida händelser, utifrån de kunskaper han har. Det folkmord (Bartov hör till de forskare som anser att det handlar om just ett folkmord) som skedde i Gaza hade enkelt kunnat stoppas, konstaterar han. Biden hade redan hösten 2023 kunnat förklara för Netanyahu att det räcker nu och avbrutit det hela på ett par veckor. Även EU, Israels viktigaste handelspartner, hade kunnat sätta stark press men valde att inte göra någonting. Bartov ser flera skäl till detta – givetvis den historiska kopplingen (Förintelsen), men sannolikt spelade mer pragmatiska skäl in. Israel förfogar över militärteknologi som är central för européerna inför hotet från Ryssland och även om de kanske tar avstånd från mycket av brutaliteten finns det en hel del i hur Israel hanterar förtryckta massor, som tilltalar politiker i populismens USA och Europa – det finns ”något där” för dem, som Bartov uttrycker saken.

Men argast är han på sina egna kollegor, alla de experter som valt att tiga och inte använt sina kunskaper för att kritisera och sprida insikt om det som sker. Särskilt minns han ett möte, jag låter honom utveckla det lite enligt mina anteckningar:

– Historiskt sett har akademiker och intellektuella under 1800- och 1900-talen varit fega. Jag är en del av den professionen. De har ofta förrått sanningen. Som vi vet blev de ganska snabbt ”gleichgeschaltet” [det vill säga, tvingade eller övertygade att anpassa sig till den nazistiska regimen]i Tyskland. Och jag tänker inte på mig själv som särskilt modig. Jag har kollegor i Israel, som sagt ifrån fast de utsätts för mycket mer risker och tryck än jag.

– Men jag undrar över kollegor i Tyskland, i Storbritannien, i Förenta staterna som inte vill säga ett ord. Och jag ska bara säga, du känner till den här historien. Jag tillhörde redaktionsrådet hos [tidskriften] Yad Vashem Studies [som ges ut av det världsberömda minnescentret över Förintelsen i västra Jerusalem] och det redaktionsrådet består av folk som inte får betalt för det, de gör det frivilligt. De flesta av dem är utlänningar, alltså inte israeler. Och förra sommaren sa jag på ett möte, ”Hörni, vi måste säga något. Vi tillhör redaktionsrådet för en tidskrift publicerad av Yad Vashem, som talar om aldrig igen, och vi säger inget om vad som pågår. Vi måste uttala oss på något sätt.” Och mina kollegor som var tyska, franska, brittiska, amerikanska och israeliska sa inget.

– Då lämnade jag rådet eftersom jag inte kunde fortsätta med tystnaden. Vi har sett att en majoritet av de historiker som skriver om Förintelsen och en majoritet av institutionerna, muséerna, arkiven som är ägnade att minnas Förintelsen, till den minneskultur som skapades i Tyskland, i Israel, skapades i USA, som var tänkt att inte bara handla om Förintelsen utan att aldrig igen handlade inte om att Förintelsen inte skulle hända igen, för den hade redan hänt. Att dessa institutioner inte sagt något är – för min är det personligt. Jag tror att det skulle vara väldigt svårt att försvara att dessa institutioner kan vara kvar när de varit tysta inför vad staten Israel gjorde.

Bartov sätter fingret på den klyfta mellan folkmordsforskare och Förintelseforskare som jag skrivit om tidigare – och det är intressant att det är just museifolk och pedagoger som i första hand anslutit sig till det upprop till försvar för Israels politik som publicerades som svar på IOGS ställningstagande i somras. Han var efterfrågad i Tyskland – det korta besök som den lilla (tyskspråkiga) tidskriften Berlin Review bjöd in honom till utvecklades till en dryg veckas turné genom Tyskland. Samtalet i Berlin, som leddes av redaktören Tobias Haberkorn avslutade besöket. Måndagen hade han ledig, sen flög han tillbaka för att kunna hålla sin regelbundna föreläsning idag, onsdag.

Ed: Nu finns samtalet även på YouTube.

Centrum för forskning om Förintelsen och folkmord – och antisemitism och nationella minoriteter – i Norge ligger i Vidkun Quislings gamla bostad Villa Grande alldeles intill Oslofjorden. HL-senteret, som institutionen heter, har legat där sedan 2006, fem år efter att den bildades, och driver också ett museum. Det är knutet till men delvis oberoende av Oslo universitet.

För en dryg vecka sedan angreps centrumet av den norska avdelningen av logen B’nai B’rith, i USA mer kända som ADL (Anti-Defamation League), en organisation som logen grundade i New York 1913. ADL publicerar bland annat världsomfattande statistik över antisemitiska brott och har länge varit en respekterad källa för kunskap om antisemitismens utveckling och utbredning. Under det pågående folkmordet i Gaza har de emellertid också närmat sig den israeliska regimen, och avfärdat kritik mot den israeliska militärens framfart som antisemitism. Den typen av kritik riktas nu också mot HL-senteret, som enligt rapporten har ”uden faglig grundlag stöttet folkemordanklage mot Israel”. Logen kräver att centrumet förlorar finansiering och att den norska regeringen inleder en utredning.

Rapporten verkar inte vara publicerad på någon officiell hemsida. Den norska avdelningen är inte heller angiven på B’nai B’riths internationella hemsida och saknar vad jag kan se en egen hemsida – de anger bara en gmail-adress som kontaktuppgift. Det verkar med andra ord som att det hela satts ihop snabbt och lite improviserat. Diskussionen har i första hand förts i vänstertidningen Klassekampen (jag tvingas här länka till en sida med betalvägg, men det går att ta ett 1-kronesabonnemang). Där framgår att de båda författarna arbetar med resor till Auschwitz och är oroliga för att minnet av Förintelsen ska skadas genom de jämförelser som de märker att en del börjar göra med folkmordet i Gaza. En lösning, menar de, vore att inte tala om folkmord förrän det finns domar i domstol. Även Mosaiska församlingen meddelar att de oroas av att norska judar börjar tappa förtroendet för HL-senteret. Samtidigt har andra norska judar uttrycket sitt stöd för HL-senteret.

En viktig del av bakgrunden till allt detta är förstås att Norge har ett eget sår – nästan hälften av de norska judarna mördades, huvudsakligen i Auschwitz, och det har flera gånger diskuterats om den norska motståndsrörelsen gjorde tillräckligt för att hjälpa dem. Centrumets föreståndare Jan Heiret avfärdar kritiken och menar att de har väl på fötterna när de kallar det som sker i Gaza för folkmord. Han framhåller också att det pågår omfattande forskning om hur norska judar upplever situationen efter 7 oktober 2023.

Det bör nämnas i sammanhanget att en månad tidigare angreps HL-senteret istället för att ha väntat alltför länge (juni 2025) med att benämna det som händer i Gaza för folkmord, och att det saknas forskning om hur palestinier i Norge upplever situationen. Det ledde till en diskussion i Klassekampen i slutet av augusti med forskaren Cora Alexa Döving, som delvis gav kritikerna rätt.

Det finns säkert mycket att lära av detta för alla parter, men det hedrar åtminstone HL-senteret att de, utan att tumma på vetenskapligheten, ser till att befinna sig mitt i samhällsdebatten. Det är en del av poängen med ett sådant forskningscentrum.

Igår publicerades ett upprop från 122 samhällsforskare, såvitt jag vet det första i sitt slag i Sverige, som kräver att den svenska regeringen som reaktion på det pågående folkmordet vidtar en rad åtgärder på det diplomatiska och handelspolitiska området. Undertecknarna är huvudsakligen verksamma inom freds- och konfliktforskning och krigsvetenskap, och har därmed givetvis expertkunskap. Folkmordsforskarna lyser dock fortfarande med sig frånvaro.

Amerikanska Center for Human Rights and Justice har startat en insamling för studenter och forskare från Gaza som på grund av ändrade visabestämmelser inte kan ta sig till USA. Förhoppningen är att de istället ska kunna ta sig till andra länder, inte minst i Europa.

Mittuniversitetets ledning har tidigare lanserat hjälp till akademiker i Gaza som ett sätt att ge ett positivt bidrag i samband med de pågående människorättsbrotten(istället för att bryta med israeliska institutioner). Det är väl rimligt att tro att lärosätet kommer att ta den här chansen och bjuda in några av dem som nu inte kommer att kunna åka till USA.