Blogg

Som en del av er kanske känner till är det Institut für Sozialforschung i Frankfurt am Main som är den institution som förvaltar arvet från den kritiska teorin. Det var där allt startade 1923-24, och det var dit Max Horkheimer och Theodor Adorno 1949-1950 återvände efter exilen undan nazismen för att starta centret på nytt.

Sedan dess har mycket vatten runnit under Mains broar och under nya föreståndare som Jürgen Habermas, Axel Honneth och den nuvarande, Stephan Lessenich, har institutet orienterat sig i nya riktningar. I samband med fjolårsjubileet publicerade centret en text, Perspektiven, där de försöker lära sig av hundra års historia och fundera på vad de ska göra härnäst. Vi kommer att diskutera den texten på ett seminarium i början av mars. Det seminariet kommer man att kunna följa via Zoom och det kommer mer information inom kort.

I Berlin finns ett annat centrum för kritisk teori, som istället vill hålla fast vid den version av den kritiska teorin som den så kallade första generationen (förutom Adorno och Horkheimer, även t ex Herbert Marcuse, Leo Löwenthal och Friedrich Pollock) stod för. Där hade jag glädjen att publicera en artikel nyligen, som handlar om hur den brittiske marxisten Perry Anderson – en känd kritiker av den kritiska teorin – såg på den så kallade Freudomarxismen. Den artikeln hittar ni här, och ni läser den förstås gratis.