Blogg

De flesta av reaktionerna på SVTs vackra andra världskrigsserie, till exempel Johan Hiltons (GP 8/6) och Anna Anderssons (Aftonbladet 10/6), verkar fokusera på det yttre: de kolorerade och restaurerade privata filmerna. Som yrkeshistoriker förvånas jag istället över ämnesvalet. Plötsligt är vi tillbaka i de ämnen som utmärkte 1970-talets avhandlingar; permittentresorna och malmtransporterna. Det är som om den omsvängning som skedde i samband med att regeringen Göran Persson organiserade de stora stockholmskonferenserna om Förintelsen vid millennieskiftet aldrig ägt rum. Gräsligheterna är något som sker på avstånd och når oss via några modiga budbärare och de humanitära initiativ som tas under krigets andra halva, framför allt våren och sommaren 1945.

Den statliga Guldkommissionen (SOU 1999:20), där bland annat Heléne Lööw försökte ta reda på i vilket mån tyskarna använt guld stulet från judar och från ockuperade länder för handeln med Sverige, ställde frågan på ett helt annat sätt: var vi faktiskt medskyldiga till Förintelsen? Hade vi, omedvetet eller medvetet, till och med tjänat på lidandet?

En liknande fråga, som lyftes av den israeliske historikern Yehuda Bauer, var om Sverige efter kriget skyddat förövare från Förintelsen, och hindrat att de ställts inför rätta. Bauers kritik ledde till att regeringen öppnade en del arkiv för forskning (kommissionen hade istället haft möjlighet att under sekretess ta del av hemliga handlingar). Därefter har det skrivits en del, av mig och andra, och idag finns det helt andra möjligheter att bedöma Sveriges roll och – skuld.

Men då har istället intresset riktats tillbaka till 1970-talets frågor. Dokumentärserien tar inte upp vare sig guldet eller krigsförbrytarna (däremot tar den upp överlämningen till Sovjetunionen av internerade militärer, vilket är något helt annat). Henrik Berggren hade betydligt mer plats att ta upp saken i de böcker som serien i viss mån bygger på, men han avstod också. Sveriges nya museum om Förintelsen, på Torsgatan i Stockholm, tar inte heller upp dem, och för inte länge sen arrangerade Sjöfartsmuséet i Stockholm en stor utställning om flykten över Östersjön utan att nämna saken. Det finns fler exempel.

Jag kan naturligtvis vara besviken över detta för egen del, men mest tycker jag att det är intressant. Det är ju inte så att krigsförbrytarfrågan blivit mindre aktuell – inte bara för att de högsta makthavarna i både Ryssland och Israel är efterlysta för brott mot mänskligheten, även i vårt land är åtal mot krigsförbrytare idag vardagsmat. Då kan man fråga sig varför historieskrivningen om den konflikt som är alla dessa frågors urmoder läggs tillrätta, och istället tecknas bilden av ett land som tog ansvar till slut, som avbröt transiteringarna och malmexporten och skickade ut humanitära expeditioner. Det är en historia där det inte passar in att en officer som lett massavrättningar av judar i Liepaja anställs vid Krigsarkivet och i hemlighet används för att rekrytera agenter som skulle skickas tillbaka till den sovjetockuperade Baltikum. Eller att en annan, som lett en exekutionspluton vid massmorden på upp till 25 000 civila i estniska Tartu, får i uppdrag att träna en del av dessa agenter. Eller, för den delen, att guldets vägar ännu inte är helt utredda. Det skrivs historia mot bättre vetande.

Aldrig så vackra restaurerade foton kan inte lysa upp historiens mörker.

Det har också visat sig att serien innehåller en stor mängd mer eller mindre allvarliga sakfel. Vetenskapsjournalisten Henrik Arnstad har tillsammans med Mikael Nilssonräknat till fyrtio sakfel i de fem avsnitten, och har gått igenom de flesta av dem i tre avsnitt av podden En svensk tiger (som Arnstad driver tillsammans med författaren Ola Larsmo). Mikael Nilsson är docent i historia och har skrivit en internationellt uppmärksammad bok om Hitlers bordssamtal. Han har också i en omfångsrik bok utgiven av den socialdemokratiska tankesmedjan Tiden bemött många av de lögner som det senaste decenniet spridits från högerextremt håll om det svenska agerandet under världskriget (det har för övrigt också Ola Larsmo gjort). Det ligger med andra ord mycket sakkunskap bakom kritiken. I det tredje poddavsnittet medverkar också Pär Frohnert, professor emeritus (det vill säga, han har gått i pension) i historia vid Stockholms universitet. Frohnert är aktuell med en banbrytande bok om tre av de grupper som på trettiotalet hjälpte flyktingar från nazismen och fascismen att ta sig till Sverige.

För några dagar sedan bemötte seriens producenter Kristina Lindström och Henrik Stockare kritiken i en intervju i Dagens Nyheter. Dessvärre tog de inte alls ansvar, utan valde istället att kasta de historiker som hjälpt dem med faktagranskning under bussen: ”Våra historiska experter, de främsta inom sina områden, har varit direkt knutna till det redaktionella arbetet, och vi har haft en kontinuerlig dialog med dem. Faktagranskning har skett genom hela produktionen, under klipprocessen, och självklart av de färdiga avsnitten inför publicering.”

Enligt Frohnert, som har pratat med flera av de här icke namngivna experterna, stämmer inte detta. Experterna har konsulterats i enskilda frågor, men de har inte fått se de färdiga avsnitten och därför inte haft något inflytande över vare sig seriens allmänna utformning, eller detaljer de inte tillfrågats om, säger Frohnert i podden.

Ord står med andra ord mot ord, och med tanke på det skandalartade sätt som SVT tidigare behandlat historiska experter vid produktionen av dokumentären ”Kvinnorna på Fröken Frimans tid” (2017), vill jag nog hävda att bevisbördan ligger på SVT. Jag har också själv liknande erfarenheter från när jag ombads att hjälpa till med att granska en utställning arrangerad av myndigheten Forum för levande historia för ungefär tjugo år sedan. Eftersom jag omnämndes som granskare fick jag då vara med om att klä skott för en rad grova fel som rörde fakta som jag inte tillfrågats om. Det slutade med att jag fick skriva ett beriktigande (arvoderat) och fick mitt namn borttaget från utställningsmaterialet. Forum lärde sig av läxan och har hanterat den hjälp de får av fackkunniga mycket bättre efter det. Man kan önska sig att SVT gör detsamma.

En del av forskarjobbet är att åka på konferenser. Förra veckan var jag på en konferens som ordnas av ett nätverk som kallas International institute of social history, och som träffas vartannat år för konferenser. De kallas European Social Science History Conference (ESSHC) och syftet är att samla dem som använder olika typer av samhällsvetenskapliga teorier för att skriva historia. Det gör numer de flesta, och till konferensen kommer också politiska historiker, idéhistoriker och ekonomhistoriker, med flera. Drygt två tusen var med på den här konferensen och man kan nog säga att folk drar folk. Det innebar att det fyra gånger varje dag fanns mellan 20 och 25 olika seminarier att välja på.

Det är klart att det idag inte är lika självklart att åka på den här typen av konferenser. Förra gången var vi i Göteborg, och dit går det ju att åka tåg. Det kunde sydsvenskarna göra den här gången också eftersom konferensen ägde dum i Leiden (strax utanför Amsterdam i Nederländerna), men jag tror att många ändå flög. Klimatkostnaden för konferenser som denna är ansenlig, och på många håll går man mot hybridseminarier, det vill säga att det går att delta både på plats och via sin dator (förutsatt att man betalat sin avgift). Det seminarium jag höll för egen del hade två presentationer på plats (bland annat min egen) och tre via nätet, men det var något som jag fick förhandla med konferensledningen om (och det skedde också under rätt primitiva förhållanden). På så vis är EHSSC lite gammaldags, och det gällde kanske särskilt den här gången (nätverket leds från Leiden, så de var så att säga på hemmaplan; om två år är det franska Lyon som gäller).

Vi var bara två historiker från Mittuniversitetet på plats, och det är lite synd. Min kollega Sven Olofsson fick väldigt bra kommentarer efter sin presentation och lyckades också knyta ett par viktiga kontakter med kollegor. Generellt är forskare på Mittuniversitetet för dåliga på att åka på forskarkonferenser, de flesta kollegor man träffar är från de stora lärosätena. Det är givetvis synd, jag tror att behovet av den här typen av erfarenheter från den stora scenen är särskilt stor på de mindre lärosätena. Delvis kan det förklaras av att det anslås rätt lite pengar för sådana resor, om man inte har extern finansiering (som jag har). Särskilt illa är det att våra doktorander så sällan får möjlighet att åka. Det hoppas jag att kommer att förändras framöver.

I mitt jobb ingår också att samverka med det omgivande samhället. I lördags gjorde jag det på ett lite annorlunda sätt, som inbjuden till den årliga konferensen för dem som försöker lösa Palmemordet. Jag pratade efter Inga-Britt Ahlenius, tidigare bland annat generaldirektör för Riksrevisionsverket och ledamot i Granskningskommissionen (som utredde polisutredningens misslyckande). Jag blev nog inbjuden eftersom Ahlenius 2013 skrev en debattartikel i Dagens Nyheter som krävde en utredning av ”stay behind”-rörelsen, som jag sen följde upp i Aftonbladet.

Det jag pratade om handlade om forskning om de tidigare SS-soldater som med begränsad framgång rekryterades till de svenska ”stay behind”-förbanden (en särskild styrka som skulle ansvara för att evakuera nerskjutna amerikanska flygare om det blev krig, och även hjälpa till att evakuera regering och kungahus, som hade skett i Norge i april 1940). Den texten publicerades första gången i en antologi som jag redigerade tillsammans med Charles Westin och som kom 2007 under titeln Brunt! Till stora delar ingår den nu också som kapitlet om Sverige i schweizaren Daniele Gansers bok om stay behindrörelserna i hela Västeuropa.

Konferensen har dokumenterats, och det kan man ta del av här.

På måndag är ni alla välkomna till nästa seminarium om kritisk teori. De här seminarierna arrangeras av nätverket för kritisk teori, det finns en hemsida om oss här.

Och här är inbjudan till seminariet. Välkomna!

Nya ”perspektiv” på Institut für Sozialforschung i Frankfurt am Main

(Deutsch unten.) (English below.)

Forskningsinstitutet Institut für Sozialforschung, grundat 1923 (i eget hus 1924) stängdes av nazisterna 1933 och deras hus förstördes under kriget. Först 1950 kunde det öppna på nytt, och leddes först av Horkheimer, sedan av Adorno, fram till 1969. Den efterkrigstida historien är brokig, både medan och efter att den första generationens teoretiker ledde institutet.

I samband med hundraårsjubiléet har IfS, under den nye direktorn sedan 2019, sociologen Stephan Lessenich, inlett en nyorientering som både utgår från dess historiska arv och de utmaningar dagens samhälle – och krisdrabbade men uthålliga kapitalism – ställer. Ett första steg var konferensen Futuring Critical Theory som hölls i september 2023. Några månader senare publicerades den tiosidiga reflektionen Perspektiven på fyra språk. Texten, som delvis liknar de forskningsplaner även svenska institutioner ibland uppmanas att skriva, utgår i större utsträckning än vad vi brukar göra från en reflektion över institutets plats i samhällsutvecklingen, och är därmed intressant också för oss att diskutera. Vad är kritisk teori, varför håller vi på med den och på vilket sätt ska vi relatera till vad som pågår utanför universitetets ramar? Och: finns det anledning att närmare samarbeta med dagens IfS?

Jag kommer att hålla en kortare inledning innan vi går över till att diskutera texten (länk nedan). Titta också gärna på institutets tidskrift WestEnd, som vi numer har tillgång till via biblioteket (namnet till trots är den på tyska).

Vi ses på måndag, 3 mars, 15.15-17.00. Seminariet hålls i rum 301, i M-huset, Campus Sundsvall, samt via Zoom genom den här länken: https://miun-se.zoom.us/my/matsdeland

Länk till texten: https://www.ifs.uni-frankfurt.de/publicationdetail/ifs-ifs-perspektiven-perspectives-perspectivas.html

Neue „Perspektiven“ am Institut für Sozialforschung in Frankfurt am Main

(Englisch unten.)

Das 1923 gegründete Institut für Sozialforschung (1924 in einem eigenen Gebäude) wurde 1933 von den Nazis geschlossen und sein Gebäude während des Krieges zerstört. Erst 1950 konnte es wieder eröffnet werden und wurde zunächst von Horkheimer, dann von Adorno bis 1969 geleitet. Die Nachkriegsgeschichte des Instituts ist sowohl während als auch nach der Leitung durch die erste Theoretikergeneration wechselvoll.

Anlässlich seines hundertjährigen Bestehens hat das IfS unter seinem seit 2019 neuen Direktor, dem Soziologen Stephan Lessenich, eine Neuausrichtung eingeleitet, die sich sowohl an seinem historischen Erbe als auch an den Herausforderungen der heutigen Gesellschaft – und des krisengeschüttelten, aber widerstandsfähigen Kapitalismus – orientiert. Der erste Schritt war die Konferenz Futuring Critical Theoryim September 2023, einige Monate später folgte die Veröffentlichung der zehnseitigen Reflexion Perspectives in Four Languages. Der Text, der zum Teil den Forschungsplänen ähnelt, die schwedische Institutionen manchmal zu verfassen haben, basiert in größerem Umfang als bei uns üblich auf einer Reflexion über den Platz des Instituts in der gesellschaftlichen Entwicklung und ist daher auch für uns interessant zu diskutieren. Was ist kritische Theorie, warum machen wir sie und wie sollten wir uns zu dem verhalten, was außerhalb der Universität vor sich geht? Und: Gibt es einen Grund für eine engere Zusammenarbeit mit dem derzeitigen IfS?

Ich werde eine kurze Einführung geben, bevor wir den Text diskutieren (Link unten). Werfen Sie einen Blick in die Zeitschrift des Instituts WestEnd, zu dem wir jetzt über die Bibliothek Zugang haben (trotz des Namens ist es auf Deutsch).

Wir sehen uns am Montag, 3. März, 15.15-17.00 Uhr. Das Seminar findet im Raum 301 im M-Haus auf dem Campus Sundsvall statt und kann über diesen Link via Zoom verfolgt werden: https://miun-se.zoom.us/my/matsdeland

Link zum Text: https://www.ifs.uni-frankfurt.de/publicationdetail/ifs-ifs-perspektiven-perspectives-perspectivas.html

New ‘perspectives’ at the Institute for Social Research in Frankfurt am Main

The Institut für Sozialforschung, founded in 1923 (in its own building in 1924) was closed by the Nazis in 1933 and its building destroyed during the war. It was not able to reopen until 1950, and was led first by Horkheimer, then by Adorno, until 1969. Its post-war history is chequered, both during and after the first generation of theorists led the Institute.

On the occasion of its centenary, the IfS, under its new director since 2019, sociologist Stephan Lessenich, has embarked on a reorientation that draws on both its historical legacy and the challenges posed by today’s society – and crisis-ridden but resilient capitalism. The first step was the Futuring Critical Theory conference held in September 2023, followed a few months later by the publication of the ten-page reflection Perspectives in Four Languages. The text, which is partly similar to the research plans that Swedish institutions are sometimes asked to write, is based to a greater extent than we usually do on a reflection on the institute’s place in the development of society, and is thus also interesting for us to discuss. What is critical theory, why do we do it and how should we relate to what is going on outside the university? And: is there a case for closer co-operation with the current IfS?

I will give a short introduction before we move on to discuss the text (link below). Feel free to have a look at the Institute’s journal WestEnd, which we now have access to via the library (despite the name, it is in German).

See you on Monday, 3 March, 15.15-17.00. The seminar will be held in room 301, in the M-house, Campus Sundsvall, and via Zoom through this link: https://miun-se.zoom.us/my/matsdeland

Link to the text: https://www.ifs.uni-frankfurt.de/publicationdetail/ifs-ifs-perspektiven-perspectives-perspectivas.html

Som en del av er kanske känner till är det Institut für Sozialforschung i Frankfurt am Main som är den institution som förvaltar arvet från den kritiska teorin. Det var där allt startade 1923-24, och det var dit Max Horkheimer och Theodor Adorno 1949-1950 återvände efter exilen undan nazismen för att starta centret på nytt.

Sedan dess har mycket vatten runnit under Mains broar och under nya föreståndare som Jürgen Habermas, Axel Honneth och den nuvarande, Stephan Lessenich, har institutet orienterat sig i nya riktningar. I samband med fjolårsjubileet publicerade centret en text, Perspektiven, där de försöker lära sig av hundra års historia och fundera på vad de ska göra härnäst. Vi kommer att diskutera den texten på ett seminarium i början av mars. Det seminariet kommer man att kunna följa via Zoom och det kommer mer information inom kort.

I Berlin finns ett annat centrum för kritisk teori, som istället vill hålla fast vid den version av den kritiska teorin som den så kallade första generationen (förutom Adorno och Horkheimer, även t ex Herbert Marcuse, Leo Löwenthal och Friedrich Pollock) stod för. Där hade jag glädjen att publicera en artikel nyligen, som handlar om hur den brittiske marxisten Perry Anderson – en känd kritiker av den kritiska teorin – såg på den så kallade Freudomarxismen. Den artikeln hittar ni här, och ni läser den förstås gratis.