Idag kunde man läsa i nyheterna att IAGS, en sammanslutning av folkmordsforskare, utfärdat en resolution som förklarar att det som händer i Gaza uppfyller de rättsliga kraven i 1948 års FN-konvention (som är känd för att ställa hårda krav på bevisning). Det är långt ifrån första gången IAGS uttalar sig om folkmord, motsvarande konventioner finns för bland annat Nagorno-Karabash, och folkmorden i irakiska Kurdistan och Bangladesh i början på sjuttiotalet. Enligt stadgarna för föreningen kan varje medlem föreslå en resolution som efter att ha godkänts av ett redaktionsutskott ska uppnå minst två tredjedelars majoritet – men det räcker om 20 procent av (de betalande) medlemmarna röstar. Med det i åtanke är det oklart hur stort stöd resolutionen egentligen har, även om 86 procent av de röstande medlemmarna (knappt 500, betalande och icke betalande) röstade för.
Resolutionen illustrerar vad jag tidigare skrivit om den växande klyftan mellan Förintelse- och folkmordsforskare i frågan om vad som sker i Gaza. Den enda svenska aktiva medlemmen i organisationen är Uppsalahistorikern Julia Englander som disputerade 2024 på en avhandling om hur svensk judisk press skrev om Förintelsen 1945-1967 (och alltså är Förintelseforskare). Juristen Maria Elander, från Uppsala men numer vid La Trobe-universitetet i Australien och expert på folkmordet i Kambodja, är inte aktiv. Det stämmer nog inte riktigt att IAGS nödvändigtvis representerar (alla) världens ledande folkmordsforskare, som sagts på en del håll, men många duktiga forskare är medlemmar och de har lyckats väl i att nå utanför den i sådana sammanhang dominerande anglo-europeiska världen.
Organisationens tidskrift, Genocide Studies and Prevention, är fritt tillgänglig och har bland annat publicerat en volym om svårigheterna med att komma åt folkmord på juridisk väg.
Organisationens ledning har tidigare understrukit att opinionen också bland forskare styrs av politiska hänsyn (i det här fallet, rädsla att utsättas för akademiska repressalier vid kritik av Israels agerande i Gaza). I samband med att resolutionen presenterades sa Tim Williams, professor vid Universität der Bundeswehr i München och andre vice ordförande i IAGS, till brittisk TV att förhoppningen nu är att debatten i andra länder än Israel (det vill säga de stora västeuropeiska staterna) ska påverkas av hur medlemmarna i IAGS bedömer de fakta som är kända. Han betonar också att resolutionen kunde kommit tidigare, men menar att det är vanligt inom vetenskap att vänta tills det går att dra helt säkra slutsatser.
Det är värt att notera att resolutionen särskilt betonar det stora antal barn som dödats i Gaza. Det hänger samman med att ett flertal västländer – bland dem Tyskland, Frankrike och Storbritannien – använt just det argumentet i ett annat mål vid ICJ, som handlar om folkmord på Rohingyer i Myanmar. Där är det Ghana som är huvudpart, och de västliga staterna presenterade sin intervention innan Hamas (med fleras) attack 7 oktober 2023. Icke desto mindre är det ett bra argument (att mörda barn är ett sätt att hindra att en grupp kan reproducera sig och fortsätta argumentera) och det kommer att bli svårt att förklara att varför folkmordet i Gaza bedöms på ett annat sätt (även folkmordet i Myanmar hänger samman med en gammal och komplicerad konflikt). Men mer avgörande är bedömningen att uttalanden från israeliska politiker kan användas som bevis på avsikt (intent). Det är viktigt, eftersom beviskraven då är betydligt lägre än om avsikten enbart härleds från förövarens handlingar.
Ed. En av medlemmarna i IAGS, Sarah Brown, har avslöjat att antalet röstande var 129, det vill säga 28 procent av det totala antalet medlemmar. Det är alltså 86 procent av dessa medlemmar som röstat för resolutionen, eller 111 personer. Även om Browns avslöjande är avsett som kritik, är det fortfarande ett högt antal röstande och Brown är hittills den enda inom organisationen som kritiserat resolutionen utåt.
Mats Deland 
Lämna en kommentar