Är du frihetligt auktoritär?

Man talar ibland om den kritiska teorins fjärde generation (efter Adorno (f 1900)-, Habermas (f 1929)-, Honneth (f 1949)-generationerna). Dit hör till exempel Hartmut Rosa och Frankfurtinstitutets nuvarande föreståndare Stephan Lessenich (båda f 1965). Men också schweizaren Oliver Nachtwey (f 1975) brukar räknas dit. Han blev ett namn genom boken Die Abstiegsgesellschaft (2016, engelsk översättning Germany’s Hidden Crisis 2018). Boken handlar om hur de senaste årtiondena kännetecknats av vad Nachtwey kallas ”regressiv modernitet”, det vill säga, sämre och osäkrare villkor för allt fler. Istället för att människorna i Västeuropa som under rekordåren tog ”hissen upp” till tryggare villkor tar de nu istället ”rulltrappan ner” till ett samhälle som allt mer påminner om det som de trodde hörde historien till. Boken kritiserades bland annat för att inte ta upp att den klyvning mellan vinnare och förlorare som beskrevs också i hög grad sker efter etniska linjer, men uppfattades samtidigt som en utgångspunkt för att diskutera de moderna proteströrelserna, Occupyrörelsen från vänster och den auktoritära populismen från höger.

För ett par år sedan följde Nachtwey upp detta med boken Gekränkte Freiheit (2023), som han skrev tillsammans med litteratursociologen Caroline Amlinger (f 1984). Den finns nu i engelsk översättning hos Polity Press, som Offended Freedom. Här är frågan varför protesterna mot ett skenande klassamhälle i första hand sker från höger snarare än från vänster. Analysen utgår från den socialpsykologiska klassikern Den auktoritära personligheten (T W Adorno, Else Frenkel-Brunswik, R Nevitt Sanford och Daniel J Levinson 1950). Just den boken har jag själv översatt delar av och publicerat ett helt tidskriftsnummer om, tillsammans med Sundsvallskollegan Anders Ramsay, Paul Fuehrer (som jag nu samarbetar med i ett projekt förlagt vid Södertörns högsskola) och kulturgeografen Erik Hansson (aktuell bland annat med en spännande artikel i tidskriften Röda Rummet).

I Den auktoritära personligheten diskuteras vad det är som gör att en del människor lockas av fascismens budskap. Författarna urskiljer en mängd personlighetsdrag som beror på olika saker, och som på olika sätt kan haka i det fascistiska budskapet: en önskan att leva efter konventionella värden; att vilja underordna sig auktoriteter; att aggressivt reagera på konventionsbrott; att ha svårt för fantasifullhet och egensinnighet; vidskeplighet och benägenhet att inordna omgivningen i rigida kategorier; att vara upptagen av makt och oförsonlighet; destruktivitet och cynism; benägenhet att projicera oönskade personlighetsdrag på andra och en upptagenhet med andras sexuella avvikelser.

Mycket av detta förekommer även idag, konstaterar Amlinger och Nachtwey. Men i det senmoderna samhället har en ny sorts auktoritär personlighet dykt upp: den frihetligt (freiheitlich/libertarian) auktoritära. Det är den person som inte underordnar sig auktoriteter – det verkar inte finnas något utrymme för karismatiska högerextrema ledare längre – utan istället ett abstrakt och egenkonstruerat frihetsbegrepp. Inte heller är de särskilt intresserade av konventioner – tvärtom egentligen, de vill alla skapa sina egna liv till fullo. De här människorna är auktoritära eftersom de inte förstår att den egna friheten är helt avhängig av hur samhället är konstruerat, och hur vi människor är beroende av varandra (och av naturen). Istället försvarar de sitt eget intresse mot alla upplevda och verkliga inskränkningar, på ett rent regressivt sätt – utan någon egentlig föreställning om hur samhället istället borde vare ordnat.

Det här fenomenet hänger nära samman med den regressiva modernitet som Nachtwey skrivit om tidigare. Oavsett om det handlar om människor som drabbas av nedskärningar, eller om det handlar om dem som förlorar privilegier genom de framsteg som trots allt också kännetecknar den regressiva moderniteten (Amlinger och Nachtwey tänker i termer av komplexa samband eller som de utrycker det, dialektik) slåss de mot de begränsningar drabbar dem i deras liv, mot besvikelser och rivaliteter. Boken bygger på enkätstudier och intervjuer som författarna gjort i samband med flera större proteströrelser. En av dessa rörelser hängde samman med de kraftiga inskränkningar som genomfördes i samband med pandemin (och som var betydligt mer inskränkande och konsekventa i Schweiz och Tyskland än de var i Sverige). En annan som reaktion på den migrationsvåg som följde på intensifieringen av det syriska inbördeskriget 2015 (där Merkels ”Wir schaffen das” var den tyska motsvarigheten till Löfvens ”Vi bygger inga murar”).

Amlinger identifierar tre undergrupper av sin personlighetstyp. Den första inkluderar vad de kallar ”fallna intellektuella” – akademiker och krönikörer som tidigare ofta stått till vänster, men som nu börjat propagera mot transrörelsen, mot ”postmodernism” eller mot saker de uppfattar som ”woke”. I grunden är detta en reaktion mot de allmänt intellektuellas minskade inflytande (som var större i det tyskspråkiga området än i Sverige) till förmån för en massa mer eller mindre anonyma experter. Istället för att diskutera sitt minskade inflytande identifierar de istället en uppfattad minskad yttrandefrihet, och på så vis är de alltså frihetligt auktoritära. Inte minst fördes den synpunkten fram i samband med pandemi- och migrationskriserna.

Den båda andra undergrupperna återfinns snarare på aktivistnivå. Tvärtänkarna (Querdenker) behärskas i hög grad av vidskepelse och projicerar sina problem och tillkortakommanden på andra. Inte sällan kommer de ur alternativa miljöer och de kan kombinera en antidemokratisk inställning med sympati för miljökamp och även för en generös migrationspolitik. Men distansen till etablerade institutioner drar dem mot sammanhang i närheten av högerextremism (exempelvis i protesterna mot pandemiåtgärderna). De regressiva rebellerna är cyniska (av uppgivenhet) och odlar en destruktiv syn på världen som ibland vänds till aggressivitet och därmed kan vara farlig. Men deras aggressivitet knyts inte till auktoritära strukturer utan till en abstrakt frihetlighet, oavsett hur den drabbar andra människor.

Det ligger i sakens natur att analyser av det här slaget, hur vetenskapligt välgjorda de än är, leder fram till något som mycket liknar karikatyrer. De typer som tas fram ska förstås som teoretiska konstruktioner. Teorin har prövats empiriskt, bland annat av den forskargrupp i Bielefeld som jag och Paul Fuehrer samarbetar med, och det verkar som om de frihetligt auktoritära utgör ungefär 20 procent av den tyska befolkningen (och något fler i Österrike, enligt en annan undersökning). Men det viktiga är de sammanhang som demonstreras, där den frihet som utgör det ideologiska grundbulten i det nyliberala samhället även på individuell nivå får en ideologisk funktion som styr bort mot kollektiv organisering – eller, om man så vill, från ett erkännande av vårt ömsesidiga beroende. Den kritiska teorins fjärde generation är i hög grad engagerad i att försöka förstå förutsättningarna för att bygga de sociala sammanhang som kan hjälpa oss att lösa de utmaningar som ligger framför oss. Där ingår givetvis att ge marknaden en mindre central plats i samhällsbygget.