Jag kom just tillbaka från en konferens om klimatkrisens betydelse för politiskt våld som hölls vid IKS (Institut für Interdisziplinäre Konflikt- und Gewaltforschung) vid universitetet i Bielefeld. Det var en väldigt inspirerande upplevelse. Konferensen var ganska liten – ett femtiotal deltagare – men från många olika länder och bidragen höll hög klass. Tillsammans med Paul Fuehrer från Södertörns högskola presenterade jag en text om hur barnuppfostrans betydelse för auktoritära strukturer (aktuellt i en tid av krav på hårdare tag i skolor och mot unga människor som hamnar i kriminalitet).
Folkrättsprofessorn Mark Klamberg intervjuades av Aftonbladet i veckan och sa där att han föredrar brottsrubriken Brott mot mänskligheten framför Folkmord, eftersom det förra är lättare att bevisa. Det är förstås korrekt, och det är väl också därför som både Putin och Netanyahu är efterlysta för Brott mot mänskligheten, inte folkmord, även om det brottet kan läggas in i ett åtal i ett senare skede (men då måste man fråga den utlämnande staten först). Det kan nämnas att Brott mot mänskligheten var den rubricering som användes vid Nürnbergrättegångarna angående bland annat Förintelsen. Samtidigt är Brott mot mänskligheten ett mindre etablerat brott. I Sverige infördes det först 2014, medan Folkmord funnits i svensk lag sedan 1962 (och vi ratificerade 1948 års folkmordskonvention 1952). Men framför allt har folkmordsbrottet en annan ställning i internationell lag. Brott mot mänskligheten förklarades vara ett internationellt brott i ett FN-resolution 1946, sedan hände egentligen inget innan 1998 års beslut om stadgan för den internationella domstolen (Romstadgan), i kraft 2002. Folkmordskonventionen, däremot, som stöd av i princip samtliga stater i världen, kräver att alla som signerat konventionen också vidtar åtgärder för att förebygga eller hindra folkmord. Motsvarande krav finns inte för Brott mot mänskligheten, och det är inte särskilt troligt att de starkaste staterna någonsin skulle gå med på det. Vi lär med andra ord få fortsätta leva med att intresset koncentreras till folkmordsbrottet.
Beviskraven är bland de teman som ingår i ett Roundtable on Gaza and Genocide Studies som igår publicerades av Journal of Genocide Studies. Det är, vill jag hävda, den mest inflytelserika av de tidskrifter som fokuserar på folkmord och från Sverige sitter Tomislav Dulic (Uppsala universitet) i redaktionsrådet. Alla artiklarna har öppnats för fri nedladdning, och de är väl värda att läsa.
Lämna en kommentar